magdas

Ludwig fick ju röntga buken igår, men det visade ingenting. Läkarna står helt frågande över vad som är fel med honom. Nu idag har han fått lavemang för att de ville kolla hur det såg ut innan han for hem. Inget konstigt där heller, så nu är Magnus och Ludwig på väg hem igen. Vi har fått telefonnummer direkt till barn om anfallen startar igen, vilket det antagligen gör, för då vill de att vi kommer in direkt så att de får göra ett ul under tiden som anfallen pågår. Dessutom ska vi ha kontakt under helgen för att följa upp hur det går för honom. Skönt att de tar det på allvar, fast egentligen hade jag hellre sätt att han fick stanna till eftermiddagen idag så att han var på plats om han får ont igen. Annars kanske det avtar tills vi kommer dit och då har vi ju åkt i onödan. Ja, nu är det bara att vänta och se alltså. Önskar så att vi hade fått veta vad felet är, ovisshet är ju så jobbigt.

Annars har jag varit med William på sexårsbesök idag. William skötte sig exemplariskt men trotsbarnet Filip drog igång hela sin repertoar som vanligt. Vägrade lyssna, ropade, klättrade osv osv osv. Jag gick in i byggrummet med honom för att inte störa de andra barnen och sa att vi fick stanna där inne. Men det tyckte inte Filip så han började springa runt i alla möjliga rum. Jag hämtade honom och förklarade att han fick välja själv; antingen så var vi och byggde lego i byggrummet eller så skulle vi gå ut och vänta i bilen. Då tittade han på mig och säger "ha, jag ska bara testa lite". Sen kliver han långsamt ut genom dörren samtidigt som han tittar hela tiden på mig. Jaha, då tog jag Erik under armen och så sa jag att vi skulle gå till bilen. Filip vart topp tunnor rasande och skrek för full hals att han minsann inte skulle gå någonstans annat än till WIlliam. Alltså fick jag ta ett barn under vardera armen och bära ut dem till hallen. Han skulle inte ha skor, han skulel inte ha jacka, han skulle inte gå till bilen....ordet INTE användes framför alla ord och gärna flera gånger. Tillslut får jag ut barnen och barnvagnen genom dörren och då händer det som inte får hända. Det blåser stormbyar här idag och helt plötsligt blåser sulkyn med babyskyddet omkull. Ur faller Erik och tumlar ut på asfalten! Han gallskriker och jag är ju glad för det, tystnad hade varit så mycket värre. Jaha, jag baxar in barnen genom dörren igen för jag vill ta av Erik kläderna och kolla så att han inte är skadad och ge honom lite mat för att lugna honom. Tack och lov verkar det ha gått bra och bilstolen har tagit den värsta smällen (även om jag inte hunnit spänna fast honom i den), för på en liten stund är han sitt vanliga glada jag igen. Men lite extra koll tänker jag ha på honom idag. Jag vart så himla rädd så jag grät och skakade. Personalen tyckte nog att jag överreagerade lite, men jag tror själv att det var en massa annan spänning som släppte samtidigt...
Nu ska jag gå och mata Erik och sedan ska jag fixa iordning lite här tills Magnus och Sudden kommer hem.
kram

...han var jättepigg imorse, åt frukost och var mäkta stolt över att han fått in ett playstation på rummet. Dessutom fick han hoppa i ett bollhav för att försöka röra sig och se om det blev bättre i magen av det. William och Filip var klart avundsjuka på att han fått göra så mycket kul "bara för att" han var sjuk. Under natten har han legat med dropp för att han var visst lite uttorkad. Efter läkarronden på eftermiddagen började han visa tecken på att allt inte var så bra längre, så Magnus bad att de skulle få stanna ett par timmar till för att se hur det utvecklade sig. Efter en stund så började attackerna om igen och han gråter och har jätteont. Men barnkirurgen säger att de har gjort sitt, så nu väntar de på en läkare från barnmedicin istället. Det verkar ta lite tid för remisser ska ju skickas innan någon läkare kommer och kikar på honom. Förhoppningsvis ska han inte behöva vänta så länge till. Han ringde nyss och bröt ihop helt i telefon när han pratade med mig. Behöver jag skriva att det slet ordentligt i mammahjärtat när han gråter, snorar och hulkar och skriker aj i andra änden. Åh, jag vill bara ha honom här så jag kan ta honom i min famn och trösta så gott jag kan. Men jag vet ju att det är bättre att han är där han är just nu. Så just nu sitter jag här och avvaktar och ser om vi ska åka upp med lite ombyten och tandborstar ifall det blir en natt till.

Nu ringde Magnus nyss och berättade att de ska röntga buken på honom och göra ultraljud också för att se om de hittar något. Det gick knappt att höra vad M sa för Ludwig skrek så högt. En sköterska som kom in sa "mej oj, har han sådär ont". Åh, jag vill bara gråta, går här hemma och vankar. Jag får inte något gjort, tankarna fladdrar åt alla håll. Det blir nog Magnus syster som får åka upp till sjukhuset och lämna saker om det blir en till natt. Dels är det ju lättare att jag stannar hos brorsorna och sedan så tror vi att det blir lugnare för Ludwig om jag  _inte _ kommer dit (hur gärna jag än vill).Jag återkommer när jag vet mer.

...natten till måndag började han gråta på natten och klaga över att han hade ont i magen. Jag satt hos honom någon timme och sedan somnade han men sov väldigt oroligt resten av natten. Det blev många vändor in till honom för att trösta. På morgonen var han sig själv igen och åt frukost som vanligt, så vi åkte till öppna förskolan. Där var han glad och pigg och visade inga symptom. På eftermiddagen började han gråta och sa att han hade jätteont i magen. Han kröp ihop i fosterställning och bara grät. Senare på kvällen kräktes han lite grand.

Morgonen efter var han glad och pigg igen, skönt tänkte vi. Frukost gick ned och även lite lunch. Men lite senare på eftermiddagen var det dags igen. Han kastar sig fram och tillbaka i sängen och bara skriker och gråter. Efter ett par timmar kräks han lite igen. Sen ligger han bara och gråter och drar ihop sig. Krampaktigt trycker han varmvattenflaskan mot magen. Lilla gubben, han har så ont och jag kan inte hjälpa honom. Vi försöker få honom att prova att gå på toaletten och det gör han, men det hjälper inte heller. Vid 16.30 somnar han och sover nästan som en medvetslös resten av natten, förutom en kort paus när han dricker lite proviva som Magnus ger honom.

 Tidigt i morse vaknar har och är jätteglad för nu mår han så bra. Han ser riktigt pigg ut. Jag ger honom lite proviva till frukost och en rågsmörgås. Han äter med god aptit. Lite senare går han till och med ut och cyklar en liten stund. Lunchen äter han med god aptit (fast han får inte så mycket för jag vill att han ska ta det lite lugnt). Men så någon timme senare är det dags igen. Han skriker och gråter och vill ställa sig i duschen för att spola varmt vatten på magen. Efter en stund lugnar han sig lite men går och lägger sig med varmvattenflaskan på magen igen. Han får återigen intervall smärtor och kryperihop som en liten boll varje gång det gör ont.

Nu börjar jag misstänka att det inte är vanlig magsjuka och ringer upp vår vårdcentral. Efter två timmar ringer de upp och jag får berätta hur han mår. Två läkare konfererar och ingen av dem tror att det är magsjuka, men hänvisar oss till jouren. Klockan sex är vi där och får träffa en ärkeidiot till läkare. Han börjar med att säga att han har superbråttom och "slänger" upp Luddis på en brits och börjar klämma. När Ludwig jämrar sig säger han åt honom att lugna sig. Jättelätt för en liten kille som både har ont och är rädd. Någon berättelse från mig hinner han inte med utan kastar bara ur sig, "jag tror inte det är någon app (dvs blindtarm) men jag har inte tid mer så jag remitterar er till barn" och så springer han ut ur rummet. Jag står kvar och funderar på vart vi ska åka, när vi ska åka och vad proverna de tagit visar, så jag går ut till receptionen för att fråga. Då springer läkaren förbi igen och ropar "jag sa ju åk vidare". Ok, han hade säkert bråttom för de hade fått ett akut hembesök, men måste man vara otrevlig och otydlig för det? Nåja, sköterskorna talar om att vi ska åka upp till Sunderbyn och gå via akuten.


Tack och lov är farmor och farfar nere i stan idag, så de tar hand om Erik, William och Filip för att jag ska kunna åka själv med Ludwig. Men jag ringer på Magnus mobilsvar och säger att när han landar får han komma till akuten så att vi kan byta och jag kan åka hem till grabbarna och avlösa farmor och farfar. De hinner sätta emla(?)plåster på Ludwig och be om ett urinprov medan jag är där, men sedan kom Magnus och jag åkte hem. Nyss ringde Magnus och säger att de blir kvar över natten på sjukhuset. En läkare och en överläkare har klämt och kännt på honom på alla möjliga sätt och är allmänt förbryllade. De kan inte komma med något bra svar på vad som är fel. Det kan utvecklas till en blindtarmsinflammation, men det kan även vara något annat. Han har bara något förhöjd temp mot normalt och alla prover verkar normla, så det är ett mysterium vad det är för något. Magsjuka kan väl inte helt uteslutas, men de flesta vi pratat med verkar inte tro att det är det.
Nå nu får vi vänta och se. Min modiga lilla kille ligger med nål i armen och ska vara fastande om de behöver göra något ingrepp.
Nu ska jag ta och krypa ner för det har varit en jobbig dag. All anspänning gör att jag har en mördande huvudvärk, och känner jag Erik rätt lär det inte bli mycket sömn inatt heller...
kram och håll gärna en tumme för att vi får veta vad som är fel och att de kan hjälpa vår lillSudd

Vi har haft svärmor på besök här i några dagar. Hon har varit gullig och kommit ner och avlastat mig lite när M varit borta i Kroatien. Men igår skulle hon åka hem och vi skulle skjutsa henne till bussen på eftermiddagen. Barnen var ute och lekte och jag skulle bara byta blöja på Erik och ge honom en liten snabbslurk, sen skulle vi åka. När blöjan är bytt bryter "infernot" ut. Jag hör hur Ludwig plötsligt börjar skrika och gråta hysteriskt ute på gården och samtidigt går billarmet på minibussen igång. Jag urskiljer något om att "william har haft sönder fönstret", så jag lämnar över Erik till svärmor, hugger bilnycklarns och rusar ut.

Joho då, höger bakdörrs ruta är krossad. Det är glassplitter precis över allt, inne i bilen och runt bilen! Ludwig och Filip står bredvid bilen och gråter, men William är spårlöst borta. Jag blir både arg och rädd, så tyvärr brister det för mig. Jag skriker rätt ut åt William att han ska komma fram omedelbart för att jag är så dj-la arg!. Jo ,jag vet, man ska inte skrika åt sina barn och dessutom inte svära på samma gång, men nu gjorde jag det. Alla barnen fick gå in till farmor, där William bryter ihop och gråter förtvivlat. Fast just då kände jag att han kunde få vara ledsen och känna att han gjort riktigt fel. Vi har ju sagt gång på gång att de inte får kasta sten och framförallt inte runt bilarna. Nu tog han dessutom ett tennisracket och fick en fullträff med stenen rätt in i rutan. Nå det tog mig en och en halv timme att städa ur bilen hjälpligt (det är ju fortfarande en massa splitter kvar i bilen där jag inte kommer åt med dammsugaren) och dammsuga uppfarten. Det blev nästan en hel sopsäck med grus och glas innan allt var klart, men jag var ju tvungen att försöka få undan glaset. Önskade ett antal gånger att vi haft en asfalterad uppfart så man snabbt kunnat dammsuga och sedan spola av. Jag tänker med fasa på varmare dagar med barfota barn... Svågern kom och hjälpte mig att tejpa fast sopsäckar över fönstret och nu lär vi vara utan ruta åtmindstone en vecka framöver *suck*. Det känns himla surt, men samtidigt är jag glad att det var vår bil och inte någon annans.

 När städningen var klar gick jag in och pratade med William. Jag förklarade att jag förstod att det inte var med mening och bad om ursäkt för att jag skrikit åt honom, men att jag var väldigt ledsen att han inte lyssnat utan kastat sten fastän han vet så väl att man inte får göra det. M tycker att lördagsgodiset ska dras in under ett antal veckor, men jag tror att det var straff nog att rutan faktiskt gick sönder. Han har varit väldigt ängslig och bett om ursäkt hundra gånger ungefär. Jag kan inte säga att jag är stolt över mitt eget beteende, men det brast helt för jag vart som sagt både arg och rädd. Tanken att jag kunde ha hunnit sätta in Erik i bilen medan de lekte utanför gör att jag ryser, för hans plats var helt täckt av glas. Med lite perspektiv på det hela så är ju inte en ruta hela världen, och förhoppningsvis har det kommit något gott av det...förhoppningsvis kommer bröderna sandberg aldrig kasta sten igen (för alla tre vara väldigt oroliga över det som hänt). Dessutom tyckte M att det var bra för jag var på väg till Luleå för att handla en del saker, men den resan fick ju ställas in, för att åka 3.6 mil med bara plast för ena rutan...nja, det är visserligen vårvärme, men det är väl att ta i lite väl mycket...

Nå, jag lagade i alla fall middag efter den incidenten och Ludwig håller sig inne på sitt rum och leker. Efter en stund kommer han ut och smyger in i vardagsrummet. Filip säger "Luddis har gröna händer"....det tar en stund innan hans ord sjunker in men sedan skjuter jag stekpannan åt sidan och går in på Ludwigs rum. Gah!! Nästa glada överraskning. De vita golvlisterna i hans rum, plus en del av golvet, är numera grönt. Han har hittat fingerfärgen som jag tyckte jag gömt ordentligt, men uppenbarligen inte tillräckligt ordentligt. Det var bara att början med nästa sanering. Behöver jag tillägga att jag inte var särskillt road...fast denna gång muttrar jag mera över att det är D dagen för alla upptåg tydligen...

Som avslut på den härliga dagen så blir jag och Ludwig osams igen vid läggning, för han bara tjorvar. Det slutar med att han nyper mig ordentligt och skriker rätt ut. Efter en stund tystnar han och sedan kommer han ut från rummet med en teckning i handen. "titta mamma jag har målat en spiderman teckning, men den är bara till farmor,för hon är snäll". Happ, då var man en dum mamma då också. Jag vill inte att kvällen ska sluta så, så jag tar honom i famnen och så pratar vi om det som hänt och sedan kramas vi länge. Så det slutade trots allt bra...

Håhåjaja, vissa dagar är verkligen mindre roliga, det är tur att det kommer en ny dag morgonen därpå:)