magdas

Nu har det hunnit bli den 28 november 2007 och vår lilleman har varit hos oss i ett år. Lägger in födelseberättelsen igen för att påminna mig om hur det var idag för ett år sedan...

När Erik kom till oss.

Vaknade på natten till tisdagen den 28:e november av att jag som vanligt behövde gå på toaletten. Sov allmänt oroligt och kände mig lätt illamående. Inget som på något sätt var ovanligt så jag tänkte inte så mycket på det. När jag sedan vaknade på morgonen så kände jag mig olustig och tyckte magen drog ihop sig lite. Det var inget som gjorde ont, men jag hade en känsla av att något kanske äntligen var på gång. Jag klev upp och försökte pilla i mig lite frukost, men var inte alls sugen så jag struntade i att äta. Efter en liten stund så känner jag hur magen drar ihop sig. Det gör fortfarande inte ont, men jag blir mer övertygad om att det är dagen B som i bebis. Så jag bestämmer mig för att ringa till farmor och farfar direkt och ber dem komma ner. Jag förklarar att jag inte är säker på om något kommer att hända, men jag vill i alla fall att de kommer hit för säkerhets skull. Jag är ju inte direkt känd för långa förlossningar, så jag vill vara på säkra sidan och ha barnvakten på plats om det skulle gå fort.

Efter en stund drar magen ihop sig igen och jag är nu säker på att idag ska vi få snusa bebis. Lite bekymrad är jag eftersom det drar ihop sig under magen och sådan värkar är så mycket jobbigare och intensivare än de som kommer i ryggen. Dessutom känner jag mig orolig efter att ha varit på ett tillväxtultraljud dagen innan, där man konstaterat att det är en stor bebis i magen. De viktskattar den till ca 4800g! Alla våra barn har ju varit stora, men inte så stora och jag är nervös över hur de ska gå att få ut en bebis på nästan fem kilo.

Farmor och farfar anländer just efter halv tio och då helt plötsligt "smäller det bara till" så sätter värkarna igång med fem minuters mellanrum och känns ganska så mycket. Jag säger till Magnus att jag vill åka på en gång eftersom det blivit regelbundet direkt. Men som vanligt så jobbar han och ska skicka lite mail innan vi kan åka. Vi sätter oss i bilen vid tiotiden och Magnus frågar om han ska köra lagligt eller inte. Först säger jag att det går bra att ta det lugnt, men precis då får jag en värk som gör så vansinnigt ont, så jag säger åt honom att köra fort. Väl framme vid sjukhuset släpper Magnus av mig vid entrén och jag står där och flåsar medan jag väntar på honom. Jag avskyr att gå genom hela sjukhuset när alla nyfikna kikar på en vid varje värk, så jag ber Magnus att skjutsa mig i rullstol för att vi ska komma fram till förlossningen snabbt.

Vi blir insläppta 10.22 och en barnmorska säger att vi ska gå till ett undersökningsrum där hon vill koppla upp mig mot en ctg-kurva. Jag tittar skeptiskt på henne och säger att det tror jag nog inte att jag vill gå med på. Förklarar att jag nu har ont och att jag tror att det kommer gå ganska snabbt. Nå, hon vill i alla fall undersöka mig. Hon konstaterar att jag är öppen fem centimeter och att när vattnet går så kommer nog bebisen, så hon anser också att jag ska direkt till ett förlossningsrum och att det där med ctg-kurva kan vi nog glömma.

Så fort jag kommer in i förlossningssalen så kommer värkarna väldigt tätt och gör otroligt ont. Det är bara värkar under magen och jag har svårt att värja mig mot smärtan. Barnmorskan försöker massera mig lite lätt i ryggen och jag tänker att jag inte orkar säga till henne att det är helt verkningslöst eftersom det inte är där det gör ont. Magnus sitter i en fåtölj och tittar på, och jag kan tänka mig att barnmorskan tyckte att han borde vara med och massera, men efter ett par gånget på förlossningen med mig så vet han att jag helst bara vill vara ifred. Dessutom vet han ju om att jag sagt att jag inte har ont i ryggen. Jag står upp och vid varje värk försöker jag gunga bort smärtan och andas djupt. Barnmorskan säger att hon hör på mig genom andningen att jag har riktigt ont och förklarar dessutom att de värkar som sitter under magen ofta är mer intensiva och gör snabbare verkan.

Barnmorskan frågar mig hur jag vill föda och om jag vill att hon ska ta hål på hinnorna, men jag känner hur bebisen tränger längre ner hela tiden och kan inte få fram något bra svar. Jag säger bara att jag inte vet. Jag blir erbjuden lustgas, men tackar nej. Jag har klarat det här tre gånger utan bedövning och vill gärna göra det den här gången också. Dessutom provade jag lustgas när de sydde efter Filips förlossning och då mådde jag bara illa av den och nu mår jag ändå illa hela tiden och vill inte göra det värre.

Nu känner jag att det börjar trycka på ordentligt och jag har svårt att andas mig igenom dem. Tycker det känns som jag börjar få panik. Jag börjar nästan hyperventilera och är övertygad om att jag kommer spricka i två delar när bebisen väl ska ut. Dessutom tror jag att jag inte kan ha öppnat mig helt än och förstår inte hur jag ska kunna hålla emot att krysta.  Barnmorskan ber mig lyssna på henne och andas som hon gör. Jag kan inte ha tappat kontrollen helt, för jag lyssnar på henne och försöker andas som hon gör. Nu hjälper de mig upp på britsen och jag hamnar i på rygg med benen uppdragna mot magen.

Barnmorskan bestämmer att hon vill sätta en skalpelektrod på bebisens huvud. Inte för att hon tror att han mår dåligt, utan för att ta hål på hinnorna. Hon fäster den, men lyckas inte ta hål på den hel utan det sipprar bara lite vatten. Eftersom jag får en kraftig värk måste hon sluta men sedan tar hon en skalpell och tar hål på det sista. Jag upplever aldrig att vattnet går, men det är väl för att det har sipprat ut och inte forsat som det gjort vid tidigare tillfällen.

Nu säger jag att jag inte tror jag kan hålla emot mer. Barnmorskan säger att det är helt okey eftersom jag är helt öppen och att jag vid nästa värk kan börja krysta. Då känner jag paniken komma igen och jag tror inte jag kommer klara att krysta ut bebisen. Men barnmorskan säger att det klarar jag visst och hon hjälper mig återigen att andas, samtidigt som Magnus nu står och håller mig i handen och peppar mig för fullt.

Värkarna är otroligt intensiva och 11.04 börjar jag krysta. Tycker att det känns som en enda lång värk och jag har svårt att känna när jag faktiskt ska trycka på. Bebisens huvud blir stående och trots att han nästan är ute och värkarna kraftiga får jag en spruta med värkstimulerande för att han ska komma fort och slippa bli mer klämd.

Så kommer han då, väldens vackraste bebis! Klockan är 11.07.  En doft av hav och så möts vi äntligen. Återigen får jag uppleva den fantastiska känslan när en liten människa som man väntat på så länge läggs upp på magen. All smärta är som bortblåst och det enda som finns här och nu är vår underbara bebis! Tänk att få uppleva detta flera gånger och för varje gång så är det lika fantastiskt och underbart! Hur lyckligt lottade är inte vi?!

Vår nya familjemedlem väger 4690g, är 54cm lång och har ett hattmått på 37cm. Att han är alldeles perfekt och underbar behöver jag väl inte tillägga. Så helt fel hade de ju inte beräknat när de viktskattade honom till 4800g. Dock är han väldigt torr, nästan sprucken, vilket gör att jag är helt övertygad om att han är överburen. Datumet 15 november som jag fick vid ett annat ultraljud tror jag stämmer och i så fall har jag gått över två veckor. Han är en stor och stadig kille som börjar sitt liv med att lyfta huvudet och kika runt nyfiket. Direkt efteråt börjar han leta efter mat och innan vi lämnar förlossningen har han hunnit med att äta från båda brösten.

Efter en stund kommer moderkakan och jag behöver bara sys med fyra stygn. Jag och bebis ligger kvar och myser under filten och sedan kommer de in med den obligatoriska grattisbrickan. För fjärde gången går servetterna i blått och vi försöker ta in det stora i att vi nu har fyrtal i kungar.

Jag känner mig oförskämt pigg och mår jättebra, förutom att foglossningen är värre än någonsin och jag kan knappt gå till bb.

Vi är alla rätt uttråkade av att vara hemma redan och försöker roa oss på olika sätt. Jag har fortfarande inte orkat upp ur sängen än, så det blir mycket meningslöst tvtittande varvat med små tupplurar. William ,som naturligtvis för att jag skrev att han inte hade så jobbigt nu blivit enormt prickig och håller på att krypa ur skinnet (stackarn har dessutom fått vattkoppor i ögat), och Ludwig och Filip lever just nu framför tvn varvat med playstation och dataspel. Känns väl sådär, men just nu får det vara så. När jag blir lite piggare ska det bli mer pyssel, lego, pussel osv. Erik då som inte alls är intresserad av att sitta still och titta på tv roar sig på sitt eget sätt. Oerhört kreativ liten kille vi har som så fort det blir tyst genast måste tittas till för då har han garanterat kläckt någon ny idé.
Detta hände för en stund sedan. Jag låg lite sådär i halvdvala när jag inser att det är tyst, alldeles för tyst. Kliver upp ur sängen för att se om jag hittar den potentiella busungen. Behöver dock inte gå så långt innan jag ser att toalettdörren är öppen. Behöver inte ens fundera över vad han gör, han håller på med sin favoritsysselsättning - dvs fylla toaletten.  Idag hann det bli :
*en raggsocka,
*en stor legoplatta
* ett par strumpor,
*ett par byxor
*en tröja,
*en pyjamas (han har sina kläder i en trådbackställnig bredvid toaletten)
*en tvålpump
Hade jag inte kommit hade det nog blivt mycket mer för han matar verkligen ner saker i högsta hastighet :)
Som sagt var, kreativ pojke det där och vi roar oss verkligen på olika sätt *s*

nu kapitulerar jag snart. Det känns som jag inte har ens skuggan av en chans att komma ut som vinnare på andra sidan....finns det ens en andra sida? Det måste det göra! Två av kungarna (nr två och tre i barnaskaran) har blivit fullfjädrade trotsmonster. De har utvecklat en fingertoppskänsla för hur man i varje situation, varje sekund av vaken tid, ja till och med i bland i sömnen, ska göra allt till en strid som handlar om liv och död. Varje dag funderar jag hur vi ska kunna vända det här på något pedagogiskt sätt, och varje dag blir jag lika ledsen att det inte lyckats. Vi har starka viljor alla tre och kollisionskursen är ett faktum. Stark vilja är ju något positivt i mångt och mycket men här önskar jag lite mindre av den varan.... Timingen med fem veckors fruktansvärd hosta och istort sett noll på sömnkontot gör ju inte att tålamodet blir längre direkt. Till slut kändes det som jag var arg konstant och häxan surtant personifierad. Jag hade svårt att hitta det positiva som faktiskt vid något tillfälle glimmade till. Dessutom, som grädden på moset, så verkar de även utveckla konstformen hur man bråkar med sin bror till fullo.
Efter att ha pratat med flera visa människor och läst ett klokt inlägg på Aff under "syskonskap" inser jag några saker.

*Jag är inte ensam om trotsmonster
*det är inte bara F och L som bråkar konstant (tydligen desutom rätt vanligt att just 2:an och 3:an har mycket konflikter)
*det finns sätt att komma ur stormens öga utan att behöva uppsöka aktuen efteråt

Vi hade faktiskt ett par dagar som var betydligt lugnare (efter jag började skriva inlägget) och hoppet tändes när jag såg ljuset  i tunneln. Tyvärr rasade vi hjälplöst ner i återfallsgropen idag och dagen har varit allt utom kul.Jag har bråkat med F, jag har bråkat med L, de har bråkat med varandra och när jag beslutade att de inte fick lämna gården så stack F omedelbart. Eftersom jag förstås var själv hemma var det bara att klä både mig och Erik och ge oss ut på jakt. När jag hittar honom får vi "hjälp" av en grannpojke som ropar " spring F, hon hinner inte ikapp dig med vagn och lillebror". Är det tillåtet att ruska om andras barn? Jag menar, han stod så nära så honom hade jag minsann fått tag i direkt...

Nå, får ta till en språngmarsch som gör att de redan hostansträngda lungorna känns som de ska kollapsa, men tillslut lyckas jag suga tag i overallkragen och tvingar hem den lille smitaren (som naturligtvis vrålar för full hals att jag gör illa honom och att jag är en dum mamma. Jag ignorerar eftersom jag vet att jag enbart håller fast honom i overallen. Väl hemma får jag in honom genom dörren men han lyckas smita ut flera gånger och sista gången jagar jag honom över det snögeggiga gräset i bara strumplästen. Nu så här några timmar senare kan jag tänka mig att vi såg rätt kul ut och kan själv dra lite på mun åt det hela, men just då var det verkligen inte roande.

Efter en stund kommer W och L också in. Jag går in på toaletten och byter en blöja på E när jag hör dörrklockan. Hör en massa röster och när jag en minut senare kommer ut inser jag att hela huset är fullt av barn. Med mina egna är det tio barn inne. Först tänkte jag köra ut dem, men sen inser jag att de ju faktiskt roar varandra och att det kanske kan trolla bort trotsmonstren. De får alltså stanna, men ljudnivån är inte att leka med och när det roliga är slut är den mindre roliga städningen kvar. Önskar så att jag kunde strunta i oordning när ungarna inte vill hjälpa till att städa, men jag kan inte. Jag mår ännu sämre av kaos. Antar att jag får skylla mig själv eftersom jag antagligen vant barnen vid att jag städar upp, men jag har inte gett upp hoppet om att få in en rutin där de städar upp själva.Så gamla är de ju inte så att de inte kan skolas om*ler* Glad är jag också i och för sig att barnens kompisar gärna kommer hit, men ibland blir det lite mycket. Känns som jag driver dagis Sandberg emellanåt. Ska väl egentligen inte klaga, men det är min blogg så det tänker jag göra i alla fall *s*

Imorgonkväll kommer i alla fall M hem igen. Han ringde tidigare när alla kids var här och sa att han skulle gå och bada. Hmmm, vissa saker får man faktiskt inte tala om vid fel tidpunkt...Nejdå, han är väl värd att få bada och basta och dessutom med den här omgångens idoler som bor på samma hotell. Daniel bastade samtidigt som honom så M fick för sig att han skulle se om han kunde hålla ut längre än honom. Behöver jag säga att den lugna norrlänningen inte hade några större svårigheter att stanna längre i bastun än Daniel :)

Nå, jag ska inte bara klaga. Jag har ju utlovat lite annat också. Det var ju så himla länge sedan jag uppdaterade bloggen så det har ju hänt en hel del. Erik går för fulla muggar, lite drygt tio månader fick han kläm på det hela och då ville han aldrig sätta sig igen *s* Stolt som en tupp blev man ju förstås. En annan sak som han visat talang för är klättring. Ingen av de andra tre har klättrat över huvud taget, men E som envisas att göra det mesta annorlunda, gör naturligtvis det ordentligt. Upp på bordet tar man sig ju lätt med stolar och finns något att kliva på i närheten så tar han sig gärna en tur upp på diskbänken eller köpmandisken. Hyllorna i bokhyllan är ju naturligtvis en inbyggd trappa och idag upptäckte filuren att handtagen på lådorna i köket utgör en utmärkt stege upp på diskbänken. Jisses säger jag bara, jag blir alldeles matt. Han går ju itne att lämna ensam en sekund. Får lov att ta med honom när jag går på toa till och med. Annars vet man ju aldrig om man hittar honom på fågel, fisk, eller mittemellannivån....Tragiskt nog har jag ännu inte kommit mig för att fånga honom på bild, vare sig i gåtagen eller klättringstagen. Jag vågar ju aldrig springa ifrån och hämta kameran, men jag får väl se till att ha den framme i köket så att jag kan föreviga våghalsen. En klok kvinna sa till mig att vilda barn med starka viljor ofta blir lugna barn när de blir äldre och jag hoppas hon har rätt för då kommer jag ha världens lugnaste tonåringar här hemma sedan:) Jo jag vet, in my dreams antagligen, men hoppas kan man ju alltid:)

Klippt hela bunten har jag också gjort och då även E. RIktigt snygg blev han och samarbetsvillig tillslut när vi kapitulerade och satte en klubba i handen på honom. Visst är vi hemska som ger en elva månaders godis, men nöden har ingen lag....

Just det, med risk för att få in lite mer klagan så fick en pojke på W's sexårs vattkoppor idag. Få se nu om vi åker dit denna gång. Jag är inte alls orolig för själva sjukdomen och jag hoppas faktiskt att de får den nu när de är små och jag inbillar mig att det är bättre på vintern än på sommaren, men med tanke på trotsperioden vi går igenom nu, så känns inte isolering hemma som ett kul alterntiv. Och känner jag oss rätt så kommer det inte samtidigt utan i omgångar. Ser scenariot med hemmavaro i sex -sju veckor framör mig... då packar jag väskan och drar tror jag. Lämnar det sjunkande skeppet och hälsar på i karlskoga kanske...om ni nu haft vattkoppor förstås:) Nej, detta ska vi inte ta ut i förväg. Kanske det blir så att alla får det samtidigt och extremt lindrigt? Jepp, det bestämmer vi här och nu tycker jag:)

Har ju börjat min andra omgång scrapkurs nu och det går bra. Det är så kul att komma iväg en kväll i veckan och bara få frossa i en hobby och dessutom få betalt för det::) Och nu i måndags så berättade de att det redan börjat komma in anmälningar för vårterminen, så det ser ut som om jag får fortsätta åtmindstone en termin till- kul!

Nej, nu ska jag ta och försöka sova lite innan nattvandrarna börjar anlända. E har faktiskt redan kommit hit för ovanlighetens skull och ligger här som en varm vetekudde mot min arm.
Sov gott alla!