magdas

Känner mig orolig för M är sjuk. Tre gånger på tre veckor har han haft feber. Tidigare gånger bara över en dag och så har det blivit bra igen. Men denna gång fick han feber i söndags morse och har kvar den än. I två dagar har han dessutom haft migränliknande huvudvärk som vägrar släppa. Han ligger helt pall i sin säng för annars vill han bara kräkas, vilket han också gjorde idag och då kom det blod! Vare sig äta eller dricka vill han heller. Blir ju orolig, det här verkar ju inte alls normalt tycker jag.

Skjutsade in honom till vårdcentralen idag (våra supergrannar tog hand om alla tre grabbarna under tiden och utfodrade dem till och med - puss på er!) men fick bara beskedet att det var någon form av virusinfektion....ja, det vart man ju inte direkt lugnare av. Av A fick han vätskeersättning så att kanske illamåendet kan ge sig lite.

 Vi har varit tillsammans i tolv år, men jag har aldrig sett honom så här förut, han ser helt förstörd ut....och när jag hämtade honom på vc tidigare idag så satt han och hängde mot en soffa helt groggy. Usch, kanske inte så konstigt man blir rädd...Jag har i alla fall bestämt att mår han lika dåligt imorgon så ringer jag direkt till infektion och vill de inte titta på honom så ringer jag ambulans, då måste de ju ta emot honom eller hur?

Och så som grädden på moset har jag sovit uruselt flera nätter på raken. Inatt har både Woch F lekt helikoptrar på min sida av sängen och sen vaknade L och hade kissat ner sängen, det var ju bara att pallra sig upp och byta och sen kunde jag inte somna om (natten innan väckte L mig 03.45 och föreslog att vi skulle dega lite) . När sen F vaknade 06 kände jag mig som ett vrak. Känns som man är trött både fysiskt och psykiskt. Det saknas energi på grund av för lite sömn och även av en gnagande oro över vad som är fel med M. Tyvärr har det visat sig på bland annat att jag kommit på mig själv att  fräsa åt barnen över olika saker. Stackars mina grabbar, de har ju inte gjort något fel, det är ju jag som är övertrött och borde veta bättre än att ta ut det över dem! Känner mig helrutten :( Har försökt förklara att jag inte menar att fräsa och låta otrevlig, men det är ju svårt för dem att förstå ändå...sen tror jag även att F pejlat av att det är lite "spänt" hemma för han har ägnat hela dagen åt att hänga i mina jeans och ropa och gråta när han inte blivit upplyft (ja förutom när jag pratade med C i telefon då F ägnade sig åt att pussa sin trötta mamma).

Nu ska jag försöka att lägga mig hyfsat tidigt, ska bara scrappa liiiiiite först, och så hoppas jag att M mår kanon när vi vaknar imorgon!

Vaknade imorse och kände mig oförskämt pigg och tänkte skutta ur sängen för att göra morgonvälling till barnen. Aj! Benen känns som de väger ett ton och armarna skakar...att lyfta en tom vällingflaska ur köksskåpet känns som en utmaning och tänk då att det ska upprepas tre gånger....aghh, det kan man ju kalla tortyr!. Om jag är sjuk och har feber? Nja, snarare är det nog gårdagens träningspass som ger sig till känna. Det som igår kändes fantastiskt när jag var inne på gymet och pressade kroppen lite extra, (för det var ju trots allt fyra år sen sist och vem vet när det blir nästa gång), känns idag inte lika bra. Men oj vad skönt det ändå vore att kunna gå dit regelbundet. Kände redan efter ett pass hur de där "gasellvecken" började räta ut sig och jag gick med rak rygg ur ur gymet och försökte se ut som att jag brukar vara där jämt. Fast innerst inne vet jag nog att det kommer bli si och så med gymbesöken...det blir ju svårt att passa in  när M reser så mycket som han gör, och hur jag än försöker se det framför mig så tror jag nog inte att alla tre grabbarna kan följa med och snällt stanna kvar inne i lekrummet.. Det skulle nog snarare bli så att jag skulle få springa och jaga dem runt hela lokalen.....fast det är klart, löpträning är väl inte så dumt det heller?

Häpp, nu kallar mellanprinsen och vill ha en blöja, får återkomma lite senare.

...eller i alla fall vissa kvällar. Alltid när jag öppnar min stora trut så blir det precis tvärtom....kläckte ur mig senast i morse att våra grabbar har blivit så mycket lugnare och mindre tjuriga på kvällarna sen vi började lägga dem en timme tidigare. Varför kan jag inte hålla t yst?! Happ, som ett brev på posten kom då katastrofkvällen. Ludwig surar ur ute på gatan och vill inte gå, inte cykla, inte åka vagn, inte bäras, ja helt enkelt sätter han inte framför varje ord som kommer ur hans mun. Tillslut får jag över axeln bära in en vilt skrikande unge. Samtidigt gråter Filip hysteriskt bakom ytterdörren och William är också högröd av vredesutbrott eftersom cykeln konsfiskerats då han envist vägrat inse att han tog bort stödhjulen igår och därför omöjligt kan vara redo att utföra alla bmx-konster han försöker sig på hela tiden.... Men tillslut är fas ett avslutad och alla tre grabbarnan är innanför våran dörr.

Nu börjar fas två, hopplockning. Ludwig envisas med att hela tiden försöka förstöra för William som faktiskt gör sitt bästa för att städa ihop. De ryker ihop och börjar brottas och mitt i alltsammans sitter Filip. Han verkar i och för sig rätt road, men det är han ensam om att vara. Jag varnar Ludwig flera gånger och till slut får jag än en gång över axeln bära bort Ludwig men denna gång till hans rum. Jag sätter mig ner och försöker genom hans arga vrål förklara att han måste lyssna på vad jag säger åt honom och att han är välkommen ut igen när han kan vara snäll.

Fas tre påbörjas under vilda tjut från Ludwig rum, välling, blöjor och tandborstning. Filip som inte ätit så mycket middag sitter och testar hur högt han kan komma upp ifalsett medans jag gör vällingen och den som nu kanske tror att Ludwig lugnat ner sig, tror verkligen fel.  De andra brorsorna tar gärna vällingen och nu har falsettsången tystnat i alla fall. Återstår då Ludwig. Efter mycket lirkande och pratande om varför det blev som det blev tar han vällingen och äter den hulkande i mitt knä. Han har blvit så svettig av sitt utbrott att håret krusar sig....vill bara krama om honom, han ser så otroligt liten, ledsen och sårbar där han sitter. Sen ska han få blöja och det visar sig att Ludwig vill ha ett annat mönster än vad som är på blöjan, ett nytt utbrott påbörjas....min arga lilla älskling! Nå, efter att fått hålla fast en arg Ludwig, en ålande Filip och hittat William som gömt sig under tvättställningen så sitter alla nattblöjor äntligen på.

Fas fyra, nattning påbörjas med ett tålamod som börjar närma sig noll.Pappan tar Filip och lägger honom i spjälsängen. Han stäcker sig efter mig och vrålar "maaaaaaammmmmmaaaaaa". Försöker att stänga av det örat och lägger Ludwig. Han står bredvid sin säng och gråter och snörvlar och säger att han inte kan gå och lägga sig, att jag ska bära honom. Lyfter upp honom i sängen och ger honom en bok, men uppenbarligen fel bok, för han kastar den i vredesmod ifrån sig *suck* Filip vrålar fortfarande efter mig. Tillslut får Ludwig en bok han är nöjd med och somnar efter fem minuter. Sen går jag till William som också fått en bok men nu bestämt att han omöjligt kommer kunna sova i sin säng inatt, han bara drömmer säger han. Ok, han får sova i vår säng , jag orkar inte tjafsa mer ikväll. Fast jag säger åt honom att han absolut inte får prata eftersom Filip ligger därinne också och precis slutat med sina mammavrål...

Men nu är det lugnt och tyst, tror alla utom jag sover. Till och med katterna ligger som små runda pälsbollar vid mina fötter och jag får en stund för mig själv. Vilken tur det är att sådana här kvällar är relativt sällsynta.... Fast jag älskar ju mina barn över allt annat i världen....vare sig de är glada, arga, ledsna, sura, tjuriga, helt underbara eller helt enkelt obstinata. Men just sådana här kvällar älskar jag dem nog lite extra mycket när jag tillslut hör deras lugna andetag och vet att John Blund spridit sitt sömnpulver över deras rofyllda ansikten ;-)

Näpp, nu ska jag trycka in en ny säsong av "vänner" i dvd'n och sen får det nog för ovanlighetens skull bli en tidig kväll.

Som en tromb kommer han farande och med ett leende som saknar motstycke i denna värld. Min älskade lilla men ändå stora William cyklar utan stödhjul! Han kom in i dag och deklarerade att nu ville han inte ha stödhjulen kvar på sin cykel. "Jamen", sa jag, "då får du låna Pontus cykel först så jag får se att du kan cykla utan". Min plan var ju naturligtvis att efter några vurpor få förklara att det nog inte var dags för det än... Det argumentet fastnade på väg ut ur munnen när han utan problem cyklade iväg. Tja,vad gör man... var bara att skruva loss stödhjulen och se på när han lyckligast i världen far runt som han aldrig gjort annat. Ingen som passerar på gatan släpps förbi William innan han fått visa sina nya kunskaper och fått höra berömmande ord. Själv tummar jag hårt på plåstren jag har i fickan och biter mig hårt i tungan varje gång han gör tvära svängar, kappkörningar och häftiga inbromsningar, för vad bryr sig en odödlig och osårbar 4-åring om sin mammas förmanande ord? Inte mycket, och samtidigt som hjärtat fastnar i halsgropen så kan jag inte annat än känna hur det sväller av otrolig stolthet över hur duktig min son är! Aldrig trodde jag väl att tårarna skulle bränna bakom ögonlocken för ett par stödhjul...

En annan sak som hänt idag är att jag har införskafft kläder. Svärmor ringer och säger att hon tar barnen för att jag ska få åka in och köpa ett par jeans...hon har nog förstått att jag behöver ett par nya eftersom de gamla är så slitna att det gått hål på knät... Glad i hågen beger jag mig barnlös ner på stan för att fynda. Väl inne på affären sjunker modet. Det ligger några kvar på bordet som ser enorma ut i jämförelse med de andra och ja, tyvärr, det är nog den storleken jag måste ha. Jag letar mig in i en provhytt. Där inne ser jag en gasell i spegeln....en lång och smal gasell....som sedan fått en tung sten i huvudet och liksom veckats ihop på mitten och fått betydligt kortare ben *suck* Men byxorna pasar i alla fall och även om det är långt ifrån den storlek jag egentligen skulle vilja ha så köper jag byxorna. Så hittar jag en tröja också på väg ut...en i glada färger så jag känner mig ändå på rätt bra humör när jag åker hemåt. Kanske man skulle prova kläder lite oftare, för efter en tur i provhytter så avstår jag utan probem från allt onyttigt  :-D

Nu ska jag krypa ner i sängen för barnen somnade tidigt så någon sovmorgon lär det knappast bli.

Eftersom det verkar som jag är den sista människan i universum som inte har en blogg, är det nu dags att följa massorna. Hur mycket tid jag egentligen har att lägga på det här visar sig...det var en av anledningarna till att jag tvekat. Och kan det finnas någon som har intresse av att läsa om en trebarnsmammas liv i sverigemeteropolen Boden? I och för sig har jag ju en viss förkärlek för att skriva långa och svamliga inlägg på aff, så det kanske ändå är något som passar mig. En gång i tiden hade jag ju även siktet inställt på att bli författare (och skådespelare och konstnär), så med lite övning kanske skrivlusten kommer tillbaka....

Min intention är att skriva lite varje dag om hur jag/vi har det, men vi får väl se hur tiden räcker till....

Välkommen till min nya blogg!