Som vanligt gott och blandat, kryddat med lite bilder...
Jag har ju inte varit helt frisk heller. Livmoderinfektion fick jag och har haft feber, magont och ont i huvudet. Först fick jag en penecillinkur som jag nästan han äta färdigt innan de insåg att den inte hjälpte, så nu har jag börjat kur nummer två. Lite jobbigt har det varit för jag har inte känt mig fräsch, men inte tllräckligt däckad för att bara kura i sängen. Jag har nog kört på lite för mycket egentligen...Känns ju sådär lagom kul att Erik, som tyvärr får hemskt ont i magen och kräks mycket, är inne på andra medicinvändan fastän han bara är en månad. Men jag har ju inget val, jag måste ju bli frisk och sluta amma vill jag verkligen inte. Vi får härda ut både han och jag så ordnar det sig säkert till det bästa.
Julafton firade vi hemma hos oss med svärföräldrarna och M's syster och hennes familj. Lugnt och skönt och det är alltid praktiskt att vara hemma tycker jag när man har småbarn. Vi fick mycket hjälp med maten också, så vi behövde inte stressa ihjäl oss. Pojkarna var så förväntansfulla över att det faktiskt äntligen blivit julafton att de inte ens kunde äta av maten och det säger ju en hel del...Det var så otroligt roligt att se hur spända de var och hur artiga och rara de var med tomten *ler*. Filip gick fram till tomten och sa "mej snäll, god lul tomten". Hur gulligt som helst. Det var nog tur att de var så spända, för de märkte inte att det tydligen varit snålt med maten vid nordpolen i år. Pojkarnas kusin agerade tomte och han är otroligt smal, så trots lite halsdukar innanför tomtedräkten såg det ut som en väldigt mager tomte *s*- Williams favoritklapp var en stor bok om dinosaurier som han vill att jag ska läsa i hela tiden (jag kommer bli expert på alla arter med underliga namn) och lyckan var total när han insåg att man faktiskt kan ha dinosaurier som yrke...så nu vet vi att vi har en blivande paleontolog i familjen :-) Lyckat blev det i alla fall och tre nöjda pojkar somnade sent i sina sängar omgärdade av nya saker. Ja,lite ljuger jag nu för Filip somnade på köksgolvet.
En tur till IKEA i Haparanda har vi hunnit med. Eller egentligen två, för M var iväg själv en vecka före jul, men som brukligt är så var en del saker trasiga och en del saknades, och då fick vi den brillianta idén att en liten utfykt dit med barnen under mellandagarna säkert vore trevligt. Jo, jag vet, någon form av hjärnsläpp måste vi ha drabbats av som gjorde detta frivilligt. Jag ångrade mig redan samma sekund vi svängde in på parkeringen och såg hur fullt det var. Nåja, vi skulle bara äta lite först och sedan checka in pojkarna på småland så de fick ha lite skoj medan vi handlade. När vi kommer in på varuhuset möts vi av en vägg av människor och att ta sig till restaurangen var en utmaning. Jag hade dessutom glömt bärsjalen hemma så jag fick den stora äran att försöka ta mig fram med barnvagn. Väl framme möttes vi av en jättekö. M ställde sig medan jag satte mig och matade Erik och försökte hålla koll på de övriga tre vildarna. Efter ett bra tag går jag och Filip och kollar hur långt M kommit i kön och få kommer Filip helt plötsligt på att han är kissnödig. Hemma drar han alltid ner kalsongerna redan i köket innan han springer till toaletten och sin vana trogen gör han likadant där. Jag kan meddela att det blev en hel del leenden och glada kommentarer när han står med kalsonger och byxor nere vid knäna mitt bland alla människor *s*
Efter fyrtio minuter får i äntligen vår mat och kan sedan börja handla. Småland fick vi välja bort för den kön var mist lika lång, så vi bestämde att barnen får följa med oss i stället. De tyckte det var sådär lagom kul och tillslut tyckte vi likadant...Tillslut var vi i allafall klara och efter ytterligare fyrtio minuters kassakö (som min tappre make fick stå i medan jag och barnen satt utanför på en bänk och drack dricka och åt choklad) trodde vi att vi skulle få åka hem. Då upptäcker vi att barnens jackor var borta. Gulp, min puls var relataivt hög när jag joggade genom varuhuset i jakt på jackorna. Dels var ju bilen kall och ungarna skulle f´å frysa innan den blivit varm och dessutom så insåg jag att om någon hade ögonen med sig och såg att det var tre fina pop jackor, så skulle vi nog inte hitta igen dem. Tack och lov hittade jag jackorna så äventyret slutade ju lyckligt :) Fast nästa gång tror jag vi väljer ett lugnare tillfälle att besöka detta anrika varuhus på...
Sen har jag varit med Erik på bvc igen. Efter att först ha fått skäll för att han blev övergödd har han fått för lite. Men nu hade lillkillen gått upp 400 på en vecka, så nu var det bra. Sen mättes han för första gången sedan han föddes. Han var ju 54 cm då och nu hade han blivit hela 61 cm! Jag vart helt chockad, sju centimeter på en månad! Var ska detta sluta tro? Jo visst, kan det ju plana ut, det vet jag ju, men det var så himla mycket och fortsätter han sådär så kommer han nog att bli riktigt lång!
Nej nu måst jag sluta för vi ska åka upp till svärmor och svärfar och fira ett lugnt nyår. vi var bjudna på en stor fest, men jag kände att jag inte riktigt orkade med det nu.
Jag önskar alla ett riktigt gott nytt år!!!
Många kramar!
En bild på vår fina julgran som grabbarna och M var och hämtade.
Ludwig är djupt koncentrerad. Han har börjat visa mer intresse för att lära sig skriva bokstäver, så vi kopierade Williams pysselbok där man lär sig skriva, och det vart populärt.
Storebror känner att han måste förklara hur Ludwig ska göra:)
Åh, äntligen har tomten hittat hem till oss! Tänk vad roligt det är igen med julen när man får uppleva förväntningen och spänningen genom barnen.
Grabbarna vågar sig fram tillsammans för att hälsa på tomten.
Ludwig är modigast och börjar med att ge tomten en kram.
Att tomten kom med populära julklappar går inte att ta miste på....kolla in Ludwigs min när han ser att han fått ett alldeles eget bolibompaspel:)
En gruppbild på grabbarna...eller är det ett försök att strypa lillebror ;-D
Ludwig är som vanligt på en annan planet...nej, han tittar på tv.
Även Filip kan vara koncentrerad om det behövs. Han har fått en ratt av farmor i julklapp som man kopplar till teven och spela bilspel.
Som synes var ratten populär och Filip lånar stolt ut ratten till storebror.
Ett leende från Erik fångat på bild....
...fast varför nöja sig med ett leende när man kan gapskratta! Erik är på lysande humör!
FIlip har slocknat mitt i tandborstningen. Vi hade haft goda vänner på middag och barnen hade busat rätt rejält hela kvällen, och då blir man så här trött. Gosunge, sov gott!
Lite bilder och lite om allt möjligt...
Lite vackra blommor vi förärades med från moster Anette, mormor, Magnus team kollegor och Nokia.
Erik 5 dagar gammal
När matte är borta dansar........ Jag var på kontoret och grabbarna på Williams rum, så jag trodde Erik låg säkert i sin vagn. Men det fanns visst fler som var intresserade av vagnen....Detta är absolut förbjudet område för katterna, men jag vart ändå tvungen att fota innan jag jagade iväg henne.
Pappas arm är det bästa sömnpillret....fast Erik verkar också fungera som sömnmedel, för båda två sover lika gott :)
Var bara tvungen att fota Baccus bredvid Erik för att visa hur maffig våran hankatt är :)
Erik skulle få prova babygymet, men frågan är vem som tyckte det var roligast? Filip vill gärna vara nära Erik och leka med honom och hans fina gym.
Vår fyrklöver i kungar!
Filip, Ludwig och William får åka med i farfars lastbil för att hämta julgranen. Tre mycket lyckliga grabbar!
Filip har ju slutat med tutte även på natten och även slutat med nattblöja så nu har han inkasserat mutan:) Tuttarna byttes mot en monstertruck som både låter som en racerbil och spelar låtar. Fast kors i taket, ljudet är väldigt lågt så det är inget som stör...jag trodde nästan inte sådana leksaker fanns.
Jag önskar jag haft videokamera istället för här dansar han när bilen spelar låtar:) Filip har bestämt att han ska bli dansare när han blir stor. Jag kan inte låta bli att le när jag försöker se honom sväva runt i svansjön ;-D
Plötsligt händer det....
Födelseberättelse
När Erik kom till oss.
Vaknade på natten till tisdagen den 28:e november av att jag som vanligt behövde gå på toaletten. Sov allmänt oroligt och kände mig lätt illamående. Inget som på något sätt var ovanligt så jag tänkte inte så mycket på det. När jag sedan vaknade på morgonen så kände jag mig olustig och tyckte magen drog ihop sig lite. Det var inget som gjorde ont, men jag hade en känsla av att något kanske äntligen var på gång. Jag klev upp och försökte pilla i mig lite frukost, men var inte alls sugen så jag struntade i att äta. Efter en liten stund så känner jag hur magen drar ihop sig. Det gör fortfarande inte ont, men jag blir mer övertygad om att det är dagen B som i bebis. Så jag bestämmer mig för att ringa till farmor och farfar direkt och ber dem komma ner. Jag förklarar att jag inte är säker på om något kommer att hända, men jag vill i alla fall att de kommer hit för säkerhets skull. Jag är ju inte direkt känd för långa förlossningar, så jag vill vara på säkra sidan och ha barnvakten på plats om det skulle gå fort.
Efter en stund drar magen ihop sig igen och jag är nu säker på att idag ska vi få snusa bebis. Lite bekymrad är jag eftersom det drar ihop sig under magen och sådan värkar är så mycket jobbigare och intensivare än de som kommer i ryggen. Dessutom känner jag mig orolig efter att ha varit på ett tillväxtultraljud dagen innan, där man konstaterat att det är en stor bebis i magen. De viktskattar den till ca 4800g! Alla våra barn har ju varit stora, men inte så stora och jag är nervös över hur de ska gå att få ut en bebis på nästan fem kilo.
Farmor och farfar anländer just efter halv tio och då helt plötsligt ”smäller det bara till” så sätter värkarna igång med fem minuters mellanrum och känns ganska så mycket. Jag säger till Magnus att jag vill åka på en gång eftersom det blivit regelbundet direkt. Men som vanligt så jobbar han och ska skicka lite mail innan vi kan åka. Vi sätter oss i bilen vid tiotiden och Magnus frågar om han ska köra lagligt eller inte. Först säger jag att det går bra att ta det lugnt, men precis då får jag en värk som gör så vansinnigt ont, så jag säger åt honom att köra fort. Väl framme vid sjukhuset släpper Magnus av mig vid entrén och jag står där och flåsar medan jag väntar på honom. Jag avskyr att gå genom hela sjukhuset när alla nyfikna kikar på en vid varje värk, så jag ber Magnus att skjutsa mig i rullstol för att vi ska komma fram till förlossningen snabbt.
Vi blir insläppta 10.22 och en barnmorska säger att vi ska gå till ett undersökningsrum där hon vill koppla upp mig mot en ctg-kurva. Jag tittar skeptiskt på henne och säger att det tror jag nog inte att jag vill gå med på. Förklarar att jag nu har ont och att jag tror att det kommer gå ganska snabbt. Nå, hon vill i alla fall undersöka mig. Hon konstaterar att jag är öppen fem centimeter och att när vattnet går så kommer nog bebisen, så hon anser också att jag ska direkt till ett förlossningsrum och att det där med ctg-kurva kan vi nog glömma.
Så fort jag kommer in i förlossningssalen så kommer värkarna väldigt tätt och gör otroligt ont. Det är bara värkar under magen och jag har svårt att värja mig mot smärtan. Barnmorskan försöker massera mig lite lätt i ryggen och jag tänker att jag inte orkar säga till henne att det är helt verkningslöst eftersom det inte är där det gör ont. Magnus sitter i en fåtölj och tittar på, och jag kan tänka mig att barnmorskan tyckte att han borde vara med och massera, men efter ett par gånget på förlossningen med mig så vet han att jag helst bara vill vara ifred. Dessutom vet han ju om att jag sagt att jag inte har ont i ryggen. Jag står upp och vid varje värk försöker jag gunga bort smärtan och andas djupt. Barnmorskan säger att hon hör på mig genom andningen att jag har riktigt ont och förklarar dessutom att de värkar som sitter under magen ofta är mer intensiva och gör snabbare verkan.
Barnmorskan frågar mig hur jag vill föda och om jag vill att hon ska ta hål på hinnorna, men jag känner hur bebisen tränger längre ner hela tiden och kan inte få fram något bra svar. Jag säger bara att jag inte vet. Jag blir erbjuden lustgas, men tackar nej. Jag har klarat det här tre gånger utan bedövning och vill gärna göra det den här gången också. Dessutom provade jag lustgas när de sydde efter Filips förlossning och då mådde jag bara illa av den och nu mår jag ändå illa hela tiden och vill inte göra det värre.
Nu känner jag att det börjar trycka på ordentligt och jag har svårt att andas mig igenom dem. Tycker det känns som jag börjar få panik. Jag börjar nästan hyperventilera och är övertygad om att jag kommer spricka i två delar när bebisen väl ska ut. Dessutom tror jag att jag inte kan ha öppnat mig helt än och förstår inte hur jag ska kunna hålla emot att krysta. Barnmorskan ber mig lyssna på henne och andas som hon gör. Jag kan inte ha tappat kontrollen helt, för jag lyssnar på henne och försöker andas som hon gör. Nu hjälper de mig upp på britsen och jag hamnar i på rygg med benen uppdragna mot magen.
Barnmorskan bestämmer att hon vill sätta en skalpelektrod på bebisens huvud. Inte för att hon tror att han mår dåligt, utan för att ta hål på hinnorna. Hon fäster den, men lyckas inte ta hål på den hel utan det sipprar bara lite vatten. Eftersom jag får en kraftig värk måste hon sluta men sedan tar hon en skalpell och tar hål på det sista. Jag upplever aldrig att vattnet går, men det är väl för att det har sipprat ut och inte forsat som det gjort vid tidigare tillfällen.
Nu säger jag att jag inte tror jag kan hålla emot mer. Barnmorskan säger att det är helt okey eftersom jag är helt öppen och att jag vid nästa värk kan börja krysta. Då känner jag paniken komma igen och jag tror inte jag kommer klara att krysta ut bebisen. Men barnmorskan säger att det klarar jag visst och hon hjälper mig återigen att andas, samtidigt som Magnus nu står och håller mig i handen och peppar mig för fullt.
Värkarna är otroligt intensiva och 11.04 börjar jag krysta. Tycker att det känns som en enda lång värk och jag har svårt att känna när jag faktiskt ska trycka på. Bebisens huvud blir stående och trots att han nästan är ute och värkarna kraftiga får jag en spruta med värkstimulerande för att han ska komma fort och slippa bli mer klämd.
Så kommer han då, väldens vackraste bebis! Klockan är 11.07. En doft av hav och så möts vi äntligen. Återigen får jag uppleva den fantastiska känslan när en liten människa som man väntat på så länge läggs upp på magen. All smärta är som bortblåst och det enda som finns här och nu är vår underbara bebis! Tänk att få uppleva detta flera gånger och för varje gång så är det lika fantastiskt och underbart! Hur lyckligt lottade är inte vi?!
Vår nya familjemedlem väger 4690g, är 54cm lång och har ett hattmått på 37cm. Att han är alldeles perfekt och underbar behöver jag väl inte tillägga. Så helt fel hade de ju inte beräknat när de viktskattade honom till 4800g. Dock är han väldigt torr, nästan sprucken, vilket gör att jag är helt övertygad om att han är överburen. Datumet 15 november som jag fick vid ett annat ultraljud tror jag stämmer och i så fall har jag gått över två veckor. Han är en stor och stadig kille som börjar sitt liv med att lyfta huvudet och kika runt nyfiket. Direkt efteråt börjar han leta efter mat och innan vi lämnar förlossningen har han hunnit med att äta från båda brösten.
Efter en stund kommer moderkakan och jag behöver bara sys med fyra stygn. Jag och bebis ligger kvar och myser under filten och sedan kommer de in med den obligatoriska grattisbrickan. För fjärde gången går servetterna i blått och vi försöker ta in det stora i att vi nu har fyrtal i kungar.
Jag känner mig oförskämt pigg och mår jättebra, förutom att foglossningen är värre än någonsin och jag kan knappt gå till bb.
Så här med facit i hand kan jag konstatera att det går alldeles utmärkt att föda ett så pass stort barn. Jag kan inte säga att det var någon större skillnad mot t.ex. Ludwig som var minst av våra grabbar men vetskapen om att det var en stor bebis gjorde att jag blev rädd och fick panik. Fast tack vare en suverän barnmorska och Magnus stöd så lyckades jag ändå föda fram vår underbara son utan smärtlindring, så jag känner mig rätt stolt även om jag inte hade full kontroll hela tiden. Jag har berättat för både barnmorskan på förlossningen och de på bb om att jag fick veta vikten på tillväxt ultraljudet och gett som feed back att man kanske inte nödvändigtvis behöver tala om den exakta vikten. Att få veta att han växte som han skulle och att han var större än medel hade nog räckt bra. Då hade jag kanske sluppit den mentala blockeringen som jag fick. Jag hade nog aldrig trott att jag skulle reagera på det sätt jag gjorde, men utifrån mina erfarenheter så tänkte jag att det kanske är något för dem att tänka på i framtiden när man viktskattar bebisar.
Nå, allt gick ju fantastiskt bra om än, som vanligt, fort. Vi hinner bara vara inne på förlossningen i 50 minuter och jag är glad att vi bestämde oss för att åka direkt och inte vänta hemma som jag först tänkt. Tidsuppfattningen blir ju också lite galen, jag trodde jag krystade i 20 minuter, men det visade sig att det var tre minuter. Både jag och bebis mår jättebra och han får apgar 9-10-10. Så även om det var en otroligt intensiv förlossning så kunde den knappt ha gått bättre än vad den gjorde. Jag känner mig stolt att jag ännu en gång låtit kroppen göra sitt jobb och trots smärta tror jag inte man kan vara med om något mer häftigt och underbart som att föda barn! Och den sekund man möter sitt barns ögon för första gången är lyckan obeskrivbar! Nu har jag fyra grabbar som jag älskar över allt annat, det känns ibland som hjärtat ska brista!
Erik tränar nacken...
Erik är rätt stadig för att vara 11 dagar gammal :)
Mera bilder kommer snart.
Hade tänkt lägga ut födelseberättelsen här, men det funkade inte så jag får be Magnus lägga ut den på vår hemsida istället.
Återbesök på bb
Väl där så skulle en läkare kika på honom. Han kollade lite extra eftersom det visat sig att han bara har en testikel. Ett halvår får han på sig för att testikeln ska vandra ner själv, sedan blir det remiss till kirurgen för bedömning. Usch, jag hoppas verkligen vi slipper operation. Jo, den ska vara enkel och rätt vanlig, men bara tanken på att söva min lilla pojke... Nåja, det tar vi den dagen i så fall.
Annars så var det en mycket otrevlig läkare som hävdade att jag måste haft graviditetsdiabetes som fått ett sådant stort barn och när jag nekade till det så började han gå på om att jag ätit alldeles för mycket socker och att jag skulle vara medveten om att det minsann påverkade barnets ämnesomsättning. Dessutom hade Erik gått upp till 4710 (han hade alltså passerat sin födelsevikt lite grand) och det var visst inte bra det heller. Jag skulle sluta övergöda honom med bröstmjölk! Jaha, hur övergöder man en bebis genom amning? Ska jag låta honom skrika när han är hungrig då? Barnmorskan som var med sa att bröstmjölk är väl inte farligt och det springer de ju av sig, mendå säger läkaren att "ja, det är den attityden man haft men nu ser man ju resultatet av alla feta barn som finns". Jag försökte förklara att alla mina barn varit stora och att de nu defenitivt inte är överviktiga (ja, Filip är ju lite rund och go än, men han följer ju precis samma kurva som sina bröder) men han gick på om att vi inte fick ge dem godis och chips i tid och otid och att vi måste sätta stopp när de äter. Hallå, han vet inte något om våra barn. De äter bara lördagsgodis och vi har nästan aldrig chips hemma. Och vadå, hålla igen på maten, vare sig Ludwig eller WIlliam behöver hålla igen!
Ska man kommentera Eriks födelsevikt så känner jag mig dessutom rätt säker på att den 15:e november som en läkare satte som bf datum är det som stämmer (stämde bäst enl mina egna uträkningar också), vilket ju dessutom gör att jag då gått över ca två veckor. ..
Jag var riktigt ledsen när jag gick därifrån och kände mig som att jag lagt grunden för att han kommer få diabetes i framtiden. Men efter att ha pratat med både Magnus och med vår bvc sköterska så lyckades jag skaka av mig det och bestämde mig för att strunta i läkaren. Däremot funderar jag allvaraligt på att ringa upp på bb och tala om att jag kände mig väldigt illa bemött. Jag tog åt mig och vart ledsen trots att det är fjärde barnet och jag borde vara lite mer självsäker, men tänk om jag mött honom som förstagångsmamma, hur knäckt hade man inte blivit då? Tycker nog han ska tänka till lite innan han kläcker ur sig allt han tycker och tänker. Som nybliven mamma är man nog känslig och med en hel hög hormoner som rasar runt så tar man ju åt sig av allt.
Annars gick pku-provet bra och lillprinsen sa inte ett ljud, trots att sköterskan vart tvungen att sticka honom i båda händerna.
Det märks dock idag på honom att det var en pärs eftersom han har sovit som en stock sedan vi kom hem. Han har bara vaknat till för att äta och sedan har han somnat om igen.
Tyvärr har jag hamna i "pumpträsket" igen. Jag måste var oerhört känslig eftersom jag fått sår trots att jag använt amningsnappar. Nåja, pumpen funkar bra och jag vet ju att det går över på ett tag. Erik har vant sig vid ljudet på pumpen (det är en elektrisk) och blir lugn när han hör att jag sätter igång den:) Så nu håller jag på att sterilisera den i köket och då hamnade jag här.
Nu ska ja gå och ta hand om pumpen och sedan ska jag krypa ner igen hos mina älsklingar, stora som små, sist jag kollade var det rätt f ullt i sängen *ler*
God natt och kram
