magdas

Vi har haft svärmor på besök här i några dagar. Hon har varit gullig och kommit ner och avlastat mig lite när M varit borta i Kroatien. Men igår skulle hon åka hem och vi skulle skjutsa henne till bussen på eftermiddagen. Barnen var ute och lekte och jag skulle bara byta blöja på Erik och ge honom en liten snabbslurk, sen skulle vi åka. När blöjan är bytt bryter "infernot" ut. Jag hör hur Ludwig plötsligt börjar skrika och gråta hysteriskt ute på gården och samtidigt går billarmet på minibussen igång. Jag urskiljer något om att "william har haft sönder fönstret", så jag lämnar över Erik till svärmor, hugger bilnycklarns och rusar ut.

Joho då, höger bakdörrs ruta är krossad. Det är glassplitter precis över allt, inne i bilen och runt bilen! Ludwig och Filip står bredvid bilen och gråter, men William är spårlöst borta. Jag blir både arg och rädd, så tyvärr brister det för mig. Jag skriker rätt ut åt William att han ska komma fram omedelbart för att jag är så dj-la arg!. Jo ,jag vet, man ska inte skrika åt sina barn och dessutom inte svära på samma gång, men nu gjorde jag det. Alla barnen fick gå in till farmor, där William bryter ihop och gråter förtvivlat. Fast just då kände jag att han kunde få vara ledsen och känna att han gjort riktigt fel. Vi har ju sagt gång på gång att de inte får kasta sten och framförallt inte runt bilarna. Nu tog han dessutom ett tennisracket och fick en fullträff med stenen rätt in i rutan. Nå det tog mig en och en halv timme att städa ur bilen hjälpligt (det är ju fortfarande en massa splitter kvar i bilen där jag inte kommer åt med dammsugaren) och dammsuga uppfarten. Det blev nästan en hel sopsäck med grus och glas innan allt var klart, men jag var ju tvungen att försöka få undan glaset. Önskade ett antal gånger att vi haft en asfalterad uppfart så man snabbt kunnat dammsuga och sedan spola av. Jag tänker med fasa på varmare dagar med barfota barn... Svågern kom och hjälpte mig att tejpa fast sopsäckar över fönstret och nu lär vi vara utan ruta åtmindstone en vecka framöver *suck*. Det känns himla surt, men samtidigt är jag glad att det var vår bil och inte någon annans.

 När städningen var klar gick jag in och pratade med William. Jag förklarade att jag förstod att det inte var med mening och bad om ursäkt för att jag skrikit åt honom, men att jag var väldigt ledsen att han inte lyssnat utan kastat sten fastän han vet så väl att man inte får göra det. M tycker att lördagsgodiset ska dras in under ett antal veckor, men jag tror att det var straff nog att rutan faktiskt gick sönder. Han har varit väldigt ängslig och bett om ursäkt hundra gånger ungefär. Jag kan inte säga att jag är stolt över mitt eget beteende, men det brast helt för jag vart som sagt både arg och rädd. Tanken att jag kunde ha hunnit sätta in Erik i bilen medan de lekte utanför gör att jag ryser, för hans plats var helt täckt av glas. Med lite perspektiv på det hela så är ju inte en ruta hela världen, och förhoppningsvis har det kommit något gott av det...förhoppningsvis kommer bröderna sandberg aldrig kasta sten igen (för alla tre vara väldigt oroliga över det som hänt). Dessutom tyckte M att det var bra för jag var på väg till Luleå för att handla en del saker, men den resan fick ju ställas in, för att åka 3.6 mil med bara plast för ena rutan...nja, det är visserligen vårvärme, men det är väl att ta i lite väl mycket...

Nå, jag lagade i alla fall middag efter den incidenten och Ludwig håller sig inne på sitt rum och leker. Efter en stund kommer han ut och smyger in i vardagsrummet. Filip säger "Luddis har gröna händer"....det tar en stund innan hans ord sjunker in men sedan skjuter jag stekpannan åt sidan och går in på Ludwigs rum. Gah!! Nästa glada överraskning. De vita golvlisterna i hans rum, plus en del av golvet, är numera grönt. Han har hittat fingerfärgen som jag tyckte jag gömt ordentligt, men uppenbarligen inte tillräckligt ordentligt. Det var bara att början med nästa sanering. Behöver jag tillägga att jag inte var särskillt road...fast denna gång muttrar jag mera över att det är D dagen för alla upptåg tydligen...

Som avslut på den härliga dagen så blir jag och Ludwig osams igen vid läggning, för han bara tjorvar. Det slutar med att han nyper mig ordentligt och skriker rätt ut. Efter en stund tystnar han och sedan kommer han ut från rummet med en teckning i handen. "titta mamma jag har målat en spiderman teckning, men den är bara till farmor,för hon är snäll". Happ, då var man en dum mamma då också. Jag vill inte att kvällen ska sluta så, så jag tar honom i famnen och så pratar vi om det som hänt och sedan kramas vi länge. Så det slutade trots allt bra...

Håhåjaja, vissa dagar är verkligen mindre roliga, det är tur att det kommer en ny dag morgonen därpå:)