magdas

...och jag lever fortfarande.... det var faktistk en lugn flygning, men jag fick ändå inte ner pulsen förren vi stod säkert parkerade vid gaten. Nu är jag skapligt lugn, men det är väl för att jag vet att det är 3½ timme kvar tills nästa prövning. Barnen var uppspelta men skötte sig ändå bra. Erik sa inte ett pip förren det var dags att landa då han nog fick lite ont i öronen.

När vi går omkring på Arlanda inser jag att vi lockar fram ett och annat leende. Killarna är dagen till ära klädda i jeans och likadana spidermantröjor alla fyra. Dels för att det är lite kul och dels för att man snabbt kan "räkna in" dem när de har lika röda tröjor allihopa. Ganska många vänder på huvudet och får liksom titta en gång till för att se hur många de egentligen är...och när vi ättit lunch på det anrika gyllene M:et så kommer det till och med fram en japansk turiskt och frågar om hon får ta kort på grabbarna *s* ja, det ska väl vara en japan för det:)

Nu är grabbarna lite lätt sockerspeedade av cola och är mycket otåliga och gnälliga. Det blir nog rätt långa timmar innan vi lyfter igen..fast för mig är det för få timmar... Håll tummarna att det blir en lugn flygning så min rädsla inte byggs på ännu mer...
kram

Åh, så var det dags att ta sig till varmare breddgrader för att få en härlig semester med famijen! Som jag har längtat och fasat för den här dagen. Jag längtar så efter att få ta en paus och få bara rå om varandra och inte ha större bekymmer än om man ska välja poolen eller stranden:) Men först måste man ju ta sig dit och det innebär två flygningar dit och två flygningar hem. Magen gör totalt uppror och jag vill inte detta. Varje gång jag  ska flyga så tänker jag att det ska vara absolut sista gången. Jag är helt övertygad om att jag sätter hela familjen i en dödsmaskin. Inte hjäper det att det ändå ska vara det säkraste sättet att resa på, att det är "chans" på millionen att vara med om en krasch osv osv. Den där jäkla Turkietresan som gjorde mig flygrädd sitter fastetsad i minnet och så fort det börjar skaka det minsta i planet så kommer den där panikkänslan tillbaka. Jag vill verkligen inte vara rädd för det är ju så roligt att resa annars. Har till och med varit och kollat vad det kostar att gå en kurs för flygrädda, men det är ju jättedyrt. Cirka 10000 kostar det och det är ju orimligt. Kanske var jag dum som inte har skaffat lugnande, men samtidigt vill man ju inte vara groggy när vi har barnen med oss...och inte vill jag överföra min rädsla på dem heller. Nej, nu är det dags att väcka resten av familjen och börja göra oss i ordning. Jag får försöka hålla mina hjärnspöken i någorlunda schack och tänka "det går bra, det går bra, det går bra..." och så tänka att jag den här tiden imorgon antagligen precis börjar vakna i vårt rum på Rhodos för vår första dag av två veckors sol, bad och avkoppling:)
Skakiga kramar

Vaddå undrar man då förstås? Jo, efter att i ungefär tjugo års tid lyckats undvika gastroskopi, blev jag tillslut övertalad att genomföra det. Hade fått remiss till sjukhuset för att prata om min krångliga mage,så jag väntade på en tid för det. Men så ringde de i tisdags eftermiddag och sa att de fått ett återbud på onsdag och ville att jag skulle komma då. Prata om magen? Nej, det kunde vi göra _efter_ gastroskopin. Fick panik och sa att jag inte ville göra det, men sköterskan var en bra försäljare och lyckades övertala mig att komma dit i alla fall. Behöver kanske inte tillägga att det blev dåligt med sömn den natten.

När jag väl får komma in i undersökningsrummet (det blev försenat med nästan en timme) brister det och jag börjar gråta och skaka. Jag vill verkligen inte göra detta! Sköterskorna försöker sätta en nål på mig för att förbereda om jag kanske behöver lugnande...kanske? Önskar jag kunde bli sövd, men det överväger de inte innan man gjort ett försök åtmindstone. I alla fall så går alla kärl sönder som de försöker sätta nålen i, så tillslut får de kalla in en ytterligare sköterska som tillslut lyckas få dit den. De ber om ursäkt för att de stressar upp mig ytterligare, men det är helt ok för mig. Sprutor har aldrig skrämt mig så sticka kan de göra hur mycket os helst. Men gastroskopi...hu!!
Läkaren kommer in och är helt underbar! Lyssnar verkligen och ser hur rädd jag är så han sätter sig ner och pratar med mig och förklarar att han kommer se noga på hur jag reagerar och signalerar jag att det bara inte går så lovar han att avbryta. Han undrar även varför jag är så rädd, om det är för att jag tror det ska göra ont eller vad det är. Vi kommer fram till att förutom min stora kräkfobi, så handlar det tills viss del om kontrollbehovet, så han tycker absolut att jag ska få en bra dos lugnande.

jag tycker jag är helt med under undersökningen,som faktiskt går helt ok även om det inte är den trevligaste upplevelse jag varit med om. Men så här i efterhand när jag tänker tillbaka på det så känns det väldigt suddigt och jag har svårt att minnas exakt hur det gick till. Fast nu har jag fått veta att det är just det som medicinen jag fick ska fungera, man ska inte komma ihåg.

Nå, fick komma in och prata med läkare efter en timmes vila och fick då veta att han inte hittat något alls i magen. Inte ens minsta lilla tecken på irritation. Altt såg bara fint ut. Hur nu det kan vara möjligt när jag har så mycket strul med magen. Men han förklarade att många gånger har man bara "strulig" mage som man helt enkelt får lära sig att leva med. Däremot tog han prov för att kolla om jag är överkänslig mot laktos och gluten, för det kunde det vara. det får jag svar på om tre veckor och visar inte det något så får vi diskutera om vi ska gå vidare med att kolla tarmarna och se så att det inte är där felet är, eller om jag helt enkelt får fundera ut vad jag mår dåligt av och undvika det.... Ja, vi får se hur det blir och om provet visar något. Lite kul var det för jag tyckte det var lite pinsamt att jag försökte dra ut slangen så jag sa det till läkaren, men han bara skrattade och sa att det nog var önsketänkande, för det hade jag inte gjort :)

Ja, nu är det i alla fall gjort. Läkaren sa att när man är så rädd som jag var så måste de i 99% av fallen avbryta, så han tyckte jag skulle vara stolt över att jag faktiskt genomfört det. Så det tänker jag faktiskt vara :)

Nu ska jag snart bara möta en annan av mina värsta rädslor - det är snart dags att kliva ombord på flyget....

Ja, den här första talar väl nästan för sig själv:)

En mycket lycklig William har nu ännu glesare mellan tänderna :)

Nästa bild är en mycket glad Erik som busar med sina klossar i kökslådan. Helt klart "galen bebis looken"


Och slutligen var jag tvungen att lägga in några bilder på när M kom hem med en motorsåg ikväll. Intresset från Filip och Erik var mycket stort kan jag lova. Tänk att en niomånaders kan tycka att en motorsåg kan vara så spännande:)  (lekte lite med luddfunktionen på bilderna)


Vad är det här för kul leksak?


Blir nästan rädd när jag ser hur galen han ser ut när han och Filip kollar in motorsågen. Motorsågsmassakern nästa eller?

känns allt lite bättre, trots katastrofnatten som var. Är helt slut och behöver desperat sova. Erik skrek sig igenom nästan hela dagen igår så jag undrar om det kan vara någon tand på gång? Ikväll tar jag det säkra före det osäkra och ger en slurk alvedon innan han ska sova.

Vid midnatt igår lyckades jag tillslut få stackaren att somna. Jag drog en lättnadens suck eftersom det var relativt jobbigt med hans ihållande skrikande. Klockan 00.25 skickar M ett sms att han anlänt till hotellet efter fotbollsmatchen i Stockholm, och vad händer när telefonen piper till? Jupp, helt rätt, Erik vaknar igen och en ny skrikperiod sätter igång. Så från 00.25 till 03.30 skriker han för full hals. Jag förstår inte hur han orkar och hur han kan ha någon röst kvar över huvudtaget. Dessutom klättrar han på mig, klänger, nyps och klöser mig så att jag tillslut drar på mig långbyxor och tröja med polokrage för att värja mig. Känner mig som att jag håller på att förlora förståndet mot slutet av allt skrikande, men till slut somnar han. Vänder och vrider på mig en stund men lyckas äntligen somna vid fyrasnåret.

05.15 vaknar Filip och skriker att han vill ha välling. Jag försöker förklara att det inte är morgon än och att han får vänta. Men då ballar han ur och visar att även han kan ha en skrikattack. Den varar dock inte så länge och jag tror att han somnar om. Väcks ca tio minuter senare av att Filip ropar att han behöver kissa. Jag säger åt honom att gå och kissa då (vilket normalt brukar räcka bra, alltså att bekräfta att man hört och att det är ok) men nu får han för sig att jag absolut måste följa med honom. När jag säger att jag gärna ligger kvar i sängen men att han kan komma dit sedan om han vill genererar dett i ytterligare skrik. Just då har han bestämt att det finns dinosaurier i badrummet. Giv mig styrka säger jag bara! Nå. halv sex ligger vi i sängen igen och jag känner hur kroppen skriker efter sömn. Har satt alarmet på 07, så jag hoppas få någon timme i alla fall innan det är dags att kliva upp. Tyärr verkar det inte som det ska bli så denna natt för klockan sex vaknar Ludwig och har inga planer på att somna om. Dessutom vaknar Erik och Filip då också. Försöker ligga kvar i sängen i alla fall och säger att de kan titta på tv, men Filip och Ludwig sätter igång att bråka direkt så det är bara att kliva upp. Snacka om mardrömsnatt....jag behöver helt klart mer än ca två timmar hopskrapad sömn per natt. Man får leta rätt djupt för att hitta den tålmodiga och pedagogiska mamman när sömnkontot är så katastrofalt på minussidan. Men kanske natten blir annorlunda *hoppas*.

Har bestämt att imorgon ska jag gå till Williams sexårs när de har lunchrast och kika om jag ser hur han verkar ha det. Är han verkligen så mycket ensam som han säger? Tänkte göra det ett par dagar framöver och sedan prata lite med fröknarna igen för en liten avstämning. För övrigt har jag bestämt att inte skynda mig att sätta in Ludwig på dagis för att underlätta sexårsstarten nästa år. Efter att ha diskuterat fram och tillbaka med M så tänker vi att om man börjar på dagis i en ny grupp när man är fem, eller komma ny i en sexårsgrupp nästa år, kan inte vara någon större skillnad. Blir det jobbigt för honom att börja nästa år, lär det bli lika jobbigt att börja på dagis. Den gruppen är ju också "väl rotad" redan. Han klagar inte över att vara hemma, så vi kör på med vår öf besök, kyrkans barngrupper och jag tror det kommer funka bra.

Nu ska barnen duschas och få kvällsmat och sedan bums isäng. Imorgon är det ju dags att kliva upp tidigt igen. Dessutom åker M till Köpenhamn i tre dagar, så jag lär ha fullt upp igen. Bäst att ta tag i allt så att jag kanske kan lägga mig tidigt också.
God natt!

...idag fick jag veta att en pojke som går i Williams sexårsgrupp ska ha kalas i veckan och bjudit alla utom tre stycken. De tre som inte är bjudna är William och två till som kommit nya nu. Hur tänker man som förälder när man gör så? Visst, vännen, bjud du 17 av 20, de nya behöver inte komma med? Jag blir så arg och ledsen! Antingen så bjuder man väl några stycken eller så bjuder man alla tycker jag. Nu handlar det inte om att jag är besviken för att han inte får gå på kalas,för jag hade inte förväntat mig att han skulle få gå på allas (vill det inte heller för den delen eftersom de är en ganska stor grupp), utan jag tycker bara att det skötts på ett dåligt sätt. Lärarna tog upp på träffen innan de började, att man skulle försöka sköta det där med kalas lite snyggt. Absolut inte lägga inbjudningskort på hyllorna osv eftersom barn så lätt blir besvikna om de inte är bjudna, men det här är väl allt utom snyggt. Tycker dessutom att föräldrarna skickar ut signaler att man inte tar in nya i en grupp som redan känner varandra. Usch och fy säger jag. Det känns i mammahjärtat :(

Det här gjorde inte min oro mindre för hur han har det på sexårs. William är ju så snäll och ganska försiktig i sättet. Han knatar inte bara in i en grupp och säger "hej, här är jag nu vill jag vara med", utan avvaktar gärna tills någon vill ha med honom. Han är ju glad och social och har inga problem att leka med andra, men säger någon att han inte får vara med så protesterar han inte. och tyvärr verkar det vara så att leker han med någon som inte är "hans" kompis så hämtas tydligen den på en stund och de säger att han/hon inte ska leka mer med Willam. Vilket resulterar i att han verkar vara själv en hel del när det är utelek. Inomhus går det bättre. Kanske är jag hönsig, men jag vill ju att han ska ha det bra, så jag tänkte ta en promenad dit på måndag och kika lite på håll hur det verkar vara på rasten. Har även tagit upp det med en av fröknarna, så hon har lovat att hålla lite extra koll och det hoppas jag att hon gör. Tycker på ett sätt att det är lite konstigt att de väljer att sätta en hel grupp som gått på dagis tillsammans. Varför blandar man inte lite mer för att underlätta för andra att komma in...och nu tänker jag inte bara på William. Kanske det är galet att åka utomlands om två veckor? Hamnar han ännu mer utanför då?
Nå, han har ännu inte sagt att han inte vill åka dit, så det får man väl ta som ett gott tecken.

Reaktionen jag fått av några föräldrar (inte bara de på sexårs) är att jag borde begripit att det skulle bli så eftersom jag haft dem hemma hela tiden. Och att jag nu inte får göra samma misstag med de andra pojkarna, utan se till att de får börja på dagis innan. Men kan verkligen mitt beslut att ha dem hemma vara så fel? William är ju en sådan personlighet, försiktig och omvårdande.Hade han inte blivit så ändå?  Både Ludwig och Filip är tuffare. Jag vill ha dem hemma hos mig, men inte till vilket pris som helst, de ska ju må bra av det också. Åh, just nu är jag ledsen och vacklar. Har jag fattat fel beslut hela tiden? Kan det verkligen vara fel att ha dem hemma? Imorgon känns säkert allt annorlunda, men nu har jag nära till tårarna....

...begriper inte vart tiden tar vägen ibland. Tänker varje kväll att jag ska skriva om vad som hänt men så blir det att man gör något annat och så glömmer jag.

Måste ju bara berätta lite om "tokungen" Erik. Han är ju livsfarlig att lämna ensam ens för två sekunder. Igår efter lunchen skulle jag kolla min mail och lät Erik sitta kvar i tripp-trapp stolen. Det har aldrig varit något problem tidigare och jag kände mig trygg med att låta honom sitta där i de två minuter det tar att göra detta. Helt plötsligt hör jag hur han börjar slamra med tallrikar och tänker att nu har hans gummiarmar nått fram till tallriken jag skjutit in. Jag går ut direkt och vad ser jag? Jo, han har naturligtvis klättrat ur stolen och sitter helt lycklig mitt på köksbordet och slår en gaffel mot tallriken. Enda problemet var att när han ser mig så vill han ju krypa till mig och närmar sig otäckt fort kanten. Ser det liksom i slowmotion, men reagerar tydligen ändå, för jag inser att jag nog skulle fixa 60 meter på rätt juste tid om jag tog upp löpning igen:), och når fram till honom innan han faller. Jisses säger jag bara, nu är det sele i stolen som gäller.

Samma sak idag när jag, Filip och Erik var till Luleå. Jag hade Erik i sitsen fram på kundvagnen. Helt ok att det inte är sele där för jag går ju framför honom och har koll hela tiden. Men så snavade Filip och jag böjer mig ner för att blåsa på foten och hjälpa honom upp. Vad kan detta ta? en sekund kanske? När jag reser mig upp igen ser jag att Erik _står_ upp i kundvagnssitsen! Rackarns onge, han kommer ge sin mamma en hjärtinfarkt ;) Funderar på om han kanske ska få sitta_ i _kundvagnen istället i fortsättningen...

Och ikväll när vi kom in efter att ha rensat bort blommorna i trädgården (nästan alla har ju tyvärr dukat under av frostknäppar) så satte jag honom på köksgolvet för att lägga i en tvättmaskin. Köket och tvättstugan ligger ju precis bredvid varandra så jag tycker inte det borde vara någon fara, jag ser honom ju därifrån. Happ, lägger in tvätt och tycker plötsligt att jag hör honom smacka belåtet. Tittar direkt mot köket och ser honom med händerna begravda i komposthinken. Med två långa kliv fram når jag honom och lyckas under arga protester gräva fram middagens potatisskal ur hans mun. Måste nog sätta barnspärr på det skåpet. Ja, jag vet, man tycker att vid fjärde barnet borde hemmet nu vara barnsäkrat men vi gjorde ju om köket förra sommaren och efter det blev det aldrig att vi satte tillbaka spärrarna på skåpen. Men nu är det alltså uppenbarligen dags igen. Skönt att det "bara" var kompost i alla fall. Fast rengöringsmedel, kemikalier, tvättmedel, maskindisk osv står höööögt upp och kommer nog göra så länge till för där litar jag inte ens riktigt på de äldre barnen. Nå, vi hade en rätt lång stund av arga utbrott från Eriks sida eftersom den mycket elaka mamman satte sig mot dörren så han omöjligt kunde komma åt att fortsätta med sitt skrovmål. Kan meddela att han verkligen gjorde sitt bästa för att få upp dörren...undrar om man ska tolka det som att gammalt potatisskal är mycket godare än barnmat?

Nej, nu ska jag försöka sova lite. Och så ska jag ta mig i kragen och försöka plita ner lite om Williams sexårsstart. Trots att det snart har gått tre veckor och imorgon ska de på sin första utflykt till kulturområdet här där vi bor. Får nog hålla mig hårt i kragen för att inte promenera dit och tjuvkika lite:)
Sov gott!