Livet är skört...

Ibland får man en tuff påminnelse om hur skört livet är. Inte alltid är man direkt drabbad själv, utan det kan vara någon i ens närhet eller kanske till och med i media. Trots att man vet att vi alla en dag ska somna in,blir det ändå alltid lika chockartat när någon gör det. Ännu mer chockartat och tragiskt när någon måste lämna alldeles för tidigt.
 
Varje gång man påminns sköljer gamla känslor över en.
Att kastas in i mörker och oändlig smärta som känns som den ska vara för evigt. Hur ska man kunna gå vidare? Man tänker att nu måste tiden stanna för det blir aldrig som förr. Hur ska allt kunna fortsätta som vanligt? Det är omöjligt, någon man håller kär finns inte mer. Ett tomrum som aldrig kommer kunna fyllas. Tårar som aldrig vill komma ut hur gärna man än vill, eller som aldrig tar slut. Hjärtat värker. Hur sörjer man och hur reagerar omgivningen på sorg?
 
Jag har upplevt hur nära ryckts bort både plötsligt och mer väntat på grund av sjukdom. Det har känts som att hjärtat gått i bitar. Jag har varit arg,ledsen, otröstlig. Jag har varit svag och jag har varit stark. Velat vrida tillbaka tiden, sjunkit in i minnen, gråtit mera och skrattat. Bäddat in minnen i hjärtat.
 
Vi hanterar alla sorg på olika sätt och vi bemöter människor som sörjer på olika sätt. Jag har mött otrolig värme när livet känns mörkt. Nära och kära har erbjudit tröstande ord och kramar, men även människor som kanske inte står en närmast har klivit fram och sträckt ut en hand.Det har varit så mycket värt. Vad skulle man göra utan stöd och kärlek när man behöver det som mest?
 
Men jag har också upptäckt en rädsla att bemöta sorg hos andra. En arbetskamrat berättade att när hennes man gick bort kunde folk låtsas inte se henne eller bytte sida på gatan för att slippa möta henne. Vad beror det på? Är man så rädd att säga fel saker? Att inte kunna säga det man tror någon behöver höra? Är man rädd att inte räcka till eller kanske rent av att man inte ska tränga sig på?  Själv tycker jag orden sällan räcker när någon drabbats av sorg, men jag vill ändå visa att jag finns där. Att man finns i någons tankar, att vara omgiven av värme och kärlek, även utan ord, räcker långt.
 
Minns när pappa dog hur min kropp reagerade. Hur allt började snurra och jag inte kunde sitta upp. Hur Magnus bara tyst höll om mig utan ett enda ord. Jag var så tacksam att jag slapp alla ord, att jag bara fick sörja utan att analysera.För min del behövde sorgen få storma fritt först. Tids nog kom orden.
 
För andra kanske det är viktigt att få prata på en gång. Att berätta om minnen och fråga varför.Ofta finns inga svar att ge och kanske man inte heller är ute efter svar. Bara att få tömma hjärtat på alla frågor.
 
Det finns många olika sätt att sörja. Ingen kan säga att något är rätt eller fel. Alla måste få sörja på sitt eget sätt och jag önskar att man inte räds att möta en medmänniska i sorg.
 
Avslutar mina tankar med en dikt av Eva Bergman. Den är så fin. Var rädda om varandra!
 
OCKSÅ UR DET HÄR SKA DU GÅ HEL
 
Också ur det här ska du gå hel
dina sår ska läka
stormen bedarra
smärtan avta
förr än du anar
 
Varsamt ska knutarna lösas upp
inte utan tårar
inte utan tillbakablickar
inte utan bultande hjärta
men av vilja till förändring
 
Vinden ska spela en melodi
som du för länge sedan glömt
och väcka liv
i det som en gång var du
 
Solen ska omsluta dig
som en varm och vänlig famn
och viska i ditt öra
Också ur det här ska du gå hel
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0