magdas

....det var vad det blev idag istället för den härliga morgonpromenaden jag tänkt mig. Ludwig började tjorva redan hemma och tillslut hade han lyckats så bra att vi inte hann gå, utan tvingades att köra bil istället eftersom jag inte ville att William skulle komma försent. Nå, han fortsätter att tjura i bilen och när jag förklarar att då får de istället gå hem från skolan så kommer en snedtändning som kommer urarta i fullkomligt.

När vi kommer till skolan så vrålar han av full kraft att han minsann inte tänker gå och absolut inte den väg jag har tänkt gå. Jag säger åt honom att sluta skrika men han bara fortsätter. Tillslut förklarar jag att slutar han inte skrika och pratar med mig så tänker jag inte lämna honom på skolan utan då ¨får han följa med mig hem igen. Jag verkar inte nå fram alls, eller så struntar han i vad jag säger, för han fortsätter vråla och då går jag in på skolan för att säga att han antagligen blir sen. Har inte en tanke på att vi inte ska kunna reda ut det, men jag tänker att det tar nog en stund. Nå, då hör jag hur han, fortfarande skrikande, kommer in i hallen och jag går och möter honom. Tyvärr fortsätter han skrika trots att jag försöker förklara att det faktiskt ringt in och att han nu stör alla barnen på skolan. Så tillslut lyfter jag sonika upp honom för att ställa honom utanför dörren tills han lugnat ner sig så att vi ska kunna prata.

Det resulterar tyvärr bara i att hans snedtändning får ännu mer syre och han sliter sig loss, vilt skrikande, och sticker utan skor iväg över skolgården. Jag springer efter och lyckas fånga honom. Då sätter han igång att sparka, dra i mig och bita mig. Finns det något jag inte accepterar så är det sådant beteende. Jag blir själv rasande och försöker släpa min galna son över skolgården tillbaka till bilen. I det här skicket är det omöjligt att lämna honom där och dessutom känns det som han har fått bestämma om jag ger efter nu. Nästan framme vid bilen lyckas han slita sig loss igen och sticker. Nu har jag nästan inga krafter kvar efter vår brottningsmatch (jisses vad stark han är!) men jag lyckas i alla fall hinna ikapp honom igen, dock orkar jag inte släpa mer så det slutar med att jag en bra stund står stilla mitt på skolgården med Ludwig lindad runt mina ben (för han vill ju inte till bilen och räknar med att håller han runt mina ben så faller jag om jag försöker gå). Han har bitit sig i läppen och blöder och han har slagit mig så att jag blöder från knogarna. Behöver jag tillägga att jag blivit utstirrad av varenda anställd och förälder på skolan och jag känner mig som världens sämsta mamma. Efter en stund sticker han igen och återigen hinner jag ikapp honom, och någonstans hittar jag lite till krafter och lyckas få in honom i bilen. Väl inne i bilen säger jag åt honom att titta på min hand och visar att han gjort mig ordentligt illa. Då når jag faktiskt fram. Han slutar skrika och blir istället ledsen att han gjort mig illa. Nu lämnar jag dem i bilen för att gå in till sexårs och säga att Ludwig inte kommer idag. Jag är alldeles darrig och gåter. Fröken hade sett i dörren vår sammandrabbning så hon förstod varför jag tog hem honom istället. Väl tillbaka i bilen förklarar jag att vi ska åka hem och då bryter istället Filip ihop eftersom han då blir oskyldigt straffad som inte får åka på öf istället och som pricken över i:et så börjar Erik sympatigråta. Tillslut gråter vi allihopa. Vilket styrkeprov min näst äldsta utsatte mig för, både psykiskt och fysiskt. Blev nästan rädd först att det inte var ett normalt beteende, men fröken lugnade mig och sa att det visst kan bli så ibland ändå.

Jag känner mig usel som inte hanterade det på ett bättre sätt och samtidigt vet jag inte hur det skulle ha gått till när han snedtände så totalt...
Har försökt prata med honom nu sedan vi kom hem och han har bett om ursäkt och verkligen försökt att gottgöra mig, men jag känner mig fortfarande skakad. Han säger själv att han inte riktigt vet varför han blev så arg. Nu ska vi göra pärlhalsband och sedan spela lite Buzz. Det är säkert helt fel att "belöna" honom med roliga saker, men jag känner själv att jag måste vända den här dagen till något bättre och att vi inte bråkar något mer. Ibland är det verkligen svårt att vara mamma...och ibland är det nog verkligen svårt att vara sex år....