magdas

om jag har något behov av att testa mig själv för att se hur mycket jag orkar med, eller har jag rent av någon masochistisk läggning? Igår var jag tvungen att handla för man möttes av eko i kylskåpet och då pratar vi alltså storhandling. M var ju naturligtvis i Stockholm så alla barn fick följa med. När vi skulle åka så fick Filip den lysande idén att hans kompis skulle följa med, vilket han gärna ville göra. Jag förkarade att vi enbart skulle handla mat och att det väl inte är så kul utflykt direkt, men han ville ändå följa med. Jaha, jag fick någon kortslutning och tänkte att de kanske skulle tycka det var lite roligare att handla om en kompis följde. Och fyra eller fem barn på affären kan väl inte göra så stor skillnad... i efterhand undrar jag bara hur min hjärna tänkte just då. Att det som för tillfället tyvärr funkar dåligt med fyra barn skulle funka jättebra med fem, eller??

Vi hade trevligt på vägen dit och jag förklarde som vanligt att man håller sig bredvid vagnen, springer inte iväg och så lyssnar man på vad jag säger. Fem huvuden nickade och bedyrade att de hört vad jag sagt. Nu blev det inte riktigt så. Att ta med en kompis genererade enbart en extremt uppspelt skara som verkade tappa hörseln totalt och dessutom fick lära sig nya påhitt av sin kompis. Jag var rätt glad när alla satt fast i bilen igen och vi kunde åka hemåt, men jag var helt slut. Så här med facit i hand tror jag inte att någon kompis får följa med någon mer gång när jag ska storhandla...man lär sig något nytt varje dag...