magdas

Vaddå undrar man då förstås? Jo, efter att i ungefär tjugo års tid lyckats undvika gastroskopi, blev jag tillslut övertalad att genomföra det. Hade fått remiss till sjukhuset för att prata om min krångliga mage,så jag väntade på en tid för det. Men så ringde de i tisdags eftermiddag och sa att de fått ett återbud på onsdag och ville att jag skulle komma då. Prata om magen? Nej, det kunde vi göra _efter_ gastroskopin. Fick panik och sa att jag inte ville göra det, men sköterskan var en bra försäljare och lyckades övertala mig att komma dit i alla fall. Behöver kanske inte tillägga att det blev dåligt med sömn den natten.

När jag väl får komma in i undersökningsrummet (det blev försenat med nästan en timme) brister det och jag börjar gråta och skaka. Jag vill verkligen inte göra detta! Sköterskorna försöker sätta en nål på mig för att förbereda om jag kanske behöver lugnande...kanske? Önskar jag kunde bli sövd, men det överväger de inte innan man gjort ett försök åtmindstone. I alla fall så går alla kärl sönder som de försöker sätta nålen i, så tillslut får de kalla in en ytterligare sköterska som tillslut lyckas få dit den. De ber om ursäkt för att de stressar upp mig ytterligare, men det är helt ok för mig. Sprutor har aldrig skrämt mig så sticka kan de göra hur mycket os helst. Men gastroskopi...hu!!
Läkaren kommer in och är helt underbar! Lyssnar verkligen och ser hur rädd jag är så han sätter sig ner och pratar med mig och förklarar att han kommer se noga på hur jag reagerar och signalerar jag att det bara inte går så lovar han att avbryta. Han undrar även varför jag är så rädd, om det är för att jag tror det ska göra ont eller vad det är. Vi kommer fram till att förutom min stora kräkfobi, så handlar det tills viss del om kontrollbehovet, så han tycker absolut att jag ska få en bra dos lugnande.

jag tycker jag är helt med under undersökningen,som faktiskt går helt ok även om det inte är den trevligaste upplevelse jag varit med om. Men så här i efterhand när jag tänker tillbaka på det så känns det väldigt suddigt och jag har svårt att minnas exakt hur det gick till. Fast nu har jag fått veta att det är just det som medicinen jag fick ska fungera, man ska inte komma ihåg.

Nå, fick komma in och prata med läkare efter en timmes vila och fick då veta att han inte hittat något alls i magen. Inte ens minsta lilla tecken på irritation. Altt såg bara fint ut. Hur nu det kan vara möjligt när jag har så mycket strul med magen. Men han förklarade att många gånger har man bara "strulig" mage som man helt enkelt får lära sig att leva med. Däremot tog han prov för att kolla om jag är överkänslig mot laktos och gluten, för det kunde det vara. det får jag svar på om tre veckor och visar inte det något så får vi diskutera om vi ska gå vidare med att kolla tarmarna och se så att det inte är där felet är, eller om jag helt enkelt får fundera ut vad jag mår dåligt av och undvika det.... Ja, vi får se hur det blir och om provet visar något. Lite kul var det för jag tyckte det var lite pinsamt att jag försökte dra ut slangen så jag sa det till läkaren, men han bara skrattade och sa att det nog var önsketänkande, för det hade jag inte gjort :)

Ja, nu är det i alla fall gjort. Läkaren sa att när man är så rädd som jag var så måste de i 99% av fallen avbryta, så han tyckte jag skulle vara stolt över att jag faktiskt genomfört det. Så det tänker jag faktiskt vara :)

Nu ska jag snart bara möta en annan av mina värsta rädslor - det är snart dags att kliva ombord på flyget....