Ett rossligt inlägg...
....ja, nu är det ett tag sedan jag skrev igen, men det har sin förklaring. I söndags städade jag huset och framåt eftermiddagen började jag känna mig lite konstig. Misstänkte att feber var på intågande så jag pillade i mig två panodil. När jag sedan följde en av Filips kompisar hem, så smällde det bara till i axeln och det gjorde hysteriskt ont! Jag tog mig hem i alla fall och gick och lade mig. Det värkte så i axeln så jag bara grät och skakade. Jag bestämde mig för att kolla tempen igen och det visade sig att trots att det var ca två timmar sedan jag tagit panodil, så hade febern stigit till 41 grader! Hela natten låg jag och skakade och mådde illa.
På morgonen fick M skjutsa mig till vårdcentralens öppna mottagning eftersom jag inte kunde köra själv. Dels hade jag så ont så jag kunde inte röra armen och sedan var jag så yr av febern som fortfarande låg på 41 grader, så att köra bil hade defenitivt inte varit att rekommendera. Vi kom dit precis före stängning för då brukar det vara lite mindre folk, men inte just den dagen för det var fortfarande packat med folk. När jag skulle skriva in mig så tittar receptionisten på mig och säger "du, jag tror vi skickar in dig till en sköterska först och sedan hittar vi en säng till dig så ska vi försöka fixa en jourläkare till dig direkt. Hmm, misstänker att jag såg rätt sliten ut....
Nå, de tar sänkan som nu visar sig vara relativt hög och två läkare tittar på mig och bestämmer sig för att skicka upp mig till sjukhuset för akutröntgen av både axel och lungor.
Vi åker hem för att försöka äta lite innan vi åker vidare. Väl framme i väntrummet utanför röntgen kan jag inte hålla mig vaken, utan nickar till hela tiden. Känner mig totalt groggy av febern. En liten farbror kommer fram och frågar hur det är med mig och sedan parkerar han sig i stolen bredvid mig och jag ser hur han tittar på mig med jämna mellanrum. Rart gjort tycker jag.
Flera snygga bilder tas, men när de ska röntga axeln vill de att jag ska lägga mig ner på den onda sidan och sedan sträcka armen rakt upp över huvudet. Ursäkta, ni driver med mig. Jag kan ju inte ens få på mig kläderna själv. Sträcka upp armen är helt omöjligt. Nå, efter lite suckande lyckas de ändå få den bild de vill ha.
Det visar sig att efter ca sju veckors hostande (där jag från första början sagt att det här känns som lunginflammation men det inte visat så på sänkan) har jag fått en rejäl lunginflammation (orsakad av mykoplasma tror jag de sa?)och dessutom har jag hostat så att jag fått en spricka i översta revbenet :( Så jag blir hemskickad med en penecellinkur och order om vila.
Första dagarna minns jag nästan som i en dimma för jag var så borta. Trots dubbla citodon lägger sig tempen på 40 grader. Först på onsdagen börjar febern vända ner och är nu tack och lov borta. Hostan däremot är kvar, så vi får väl se hur det här slutar. Och axeln, ja den gör ju fortfarande riktigt ont, men det ärju bara att härda ut. De trodde att det kunde vara en kombination av revbenet och bakteriell infektion i muskeln. Liiiite bättre har det blivit så det kanske stämde ändå. Har pratat med vc idag och de säger att jag nog får räkna med hostan under hela kuren i alla fall. *suck* jag vill verkligen vara av med den nu, tycker vi varit bekanta nog länge nu... Nåja, ska tänka positivt. Det är klart den försvinner snart!!
Stackars M springer omkring här och försöker leka någon slag superman tror jag. Han laborerar jobb, barn och hus och hem på samma gång. Försöker att inte lyssna på kaoset för jag orkar faktiskt inte vara uppe än. Sedan som lite extra grädde på moset så är vår förstfödde förvandlad till en prickig korv. Jupp, vattkopporna har gjort sitt intåg hos familjen Sandberg.. Fast än så länge har det gått ganska bra. Han har rätt många prickar, men de är inte så stora och han har ingen feber. Dessutom är han jätteduktig på att inte klia, så jag hoppas han kan få klara sig så här, så att det inte blir så mycket värre.
Ja, det var dagens klagan..... blir jag bara piggare ska jag skriva lite gladare, det lovar jag:)
kram till alla som orkade igenom klagosången från en rosslig fyrbarnsmorsa
På morgonen fick M skjutsa mig till vårdcentralens öppna mottagning eftersom jag inte kunde köra själv. Dels hade jag så ont så jag kunde inte röra armen och sedan var jag så yr av febern som fortfarande låg på 41 grader, så att köra bil hade defenitivt inte varit att rekommendera. Vi kom dit precis före stängning för då brukar det vara lite mindre folk, men inte just den dagen för det var fortfarande packat med folk. När jag skulle skriva in mig så tittar receptionisten på mig och säger "du, jag tror vi skickar in dig till en sköterska först och sedan hittar vi en säng till dig så ska vi försöka fixa en jourläkare till dig direkt. Hmm, misstänker att jag såg rätt sliten ut....
Nå, de tar sänkan som nu visar sig vara relativt hög och två läkare tittar på mig och bestämmer sig för att skicka upp mig till sjukhuset för akutröntgen av både axel och lungor.
Vi åker hem för att försöka äta lite innan vi åker vidare. Väl framme i väntrummet utanför röntgen kan jag inte hålla mig vaken, utan nickar till hela tiden. Känner mig totalt groggy av febern. En liten farbror kommer fram och frågar hur det är med mig och sedan parkerar han sig i stolen bredvid mig och jag ser hur han tittar på mig med jämna mellanrum. Rart gjort tycker jag.
Flera snygga bilder tas, men när de ska röntga axeln vill de att jag ska lägga mig ner på den onda sidan och sedan sträcka armen rakt upp över huvudet. Ursäkta, ni driver med mig. Jag kan ju inte ens få på mig kläderna själv. Sträcka upp armen är helt omöjligt. Nå, efter lite suckande lyckas de ändå få den bild de vill ha.
Det visar sig att efter ca sju veckors hostande (där jag från första början sagt att det här känns som lunginflammation men det inte visat så på sänkan) har jag fått en rejäl lunginflammation (orsakad av mykoplasma tror jag de sa?)och dessutom har jag hostat så att jag fått en spricka i översta revbenet :( Så jag blir hemskickad med en penecellinkur och order om vila.
Första dagarna minns jag nästan som i en dimma för jag var så borta. Trots dubbla citodon lägger sig tempen på 40 grader. Först på onsdagen börjar febern vända ner och är nu tack och lov borta. Hostan däremot är kvar, så vi får väl se hur det här slutar. Och axeln, ja den gör ju fortfarande riktigt ont, men det ärju bara att härda ut. De trodde att det kunde vara en kombination av revbenet och bakteriell infektion i muskeln. Liiiite bättre har det blivit så det kanske stämde ändå. Har pratat med vc idag och de säger att jag nog får räkna med hostan under hela kuren i alla fall. *suck* jag vill verkligen vara av med den nu, tycker vi varit bekanta nog länge nu... Nåja, ska tänka positivt. Det är klart den försvinner snart!!
Stackars M springer omkring här och försöker leka någon slag superman tror jag. Han laborerar jobb, barn och hus och hem på samma gång. Försöker att inte lyssna på kaoset för jag orkar faktiskt inte vara uppe än. Sedan som lite extra grädde på moset så är vår förstfödde förvandlad till en prickig korv. Jupp, vattkopporna har gjort sitt intåg hos familjen Sandberg.. Fast än så länge har det gått ganska bra. Han har rätt många prickar, men de är inte så stora och han har ingen feber. Dessutom är han jätteduktig på att inte klia, så jag hoppas han kan få klara sig så här, så att det inte blir så mycket värre.
Ja, det var dagens klagan..... blir jag bara piggare ska jag skriva lite gladare, det lovar jag:)
kram till alla som orkade igenom klagosången från en rosslig fyrbarnsmorsa
Kommentarer
Trackback
