magdas

...blä, känns som jag mest klagar nuförtiden,men nu är det dags igen. Natten till fredag började Filip kräkas. Vi väcktes vid tretiden av att han ropade att han kräks i sängen, Williams säng för att vara exakt. Att inte William som är så kräsmagad inte dog eller kräktes själv är ett under. Sedan låg vi vakna för att lyssna om det skulle hända något mer, vilket det även gjorde. På morgonen verkade han dock lite piggare och jag gav honom lite geinomax (sådan där "återhämtningsdryck" som man kan köpa på mataffärerna) och han tyckte det var gott, men en stund senare kom allt och lite till i retur. Han fick ligga och titta på Pippi i vår bärbara dator så att han kunde ligga kvar i sin säng. Lite senare på kvällen såg han återigen lite piggare ut och ville ha lite mat. Han fick vätskeersättning att dricka och lyckades väl pilla i sig tre fyra makaroner, men även detta kom upp igen. Han var helt enkelt inte redo för att börja äta än, så han fick vara resten av kvällen. M la sig i extrasängen bredvid honom eftersom han inte ville sova själv och natten blev faktiskt lugn. På morgonen verkade han lite piggare och fick faktiskt i sig lite äppeljuice och en liten bit macka som dessutom fick stanna kvar. Efter en liten stund började han dock klaga på magont och även huvud- och benvärk, så jag gav honom en alvedonsupp och sedan sov han i drygt två timmar. Lagom till lunch vaknade han och åt två köttbullar. Sedan gick M och han runt kvarteret för att få lite luft och det verkade göra honom gott, för efter det fick han tillbaka lite av sitt vanliga jag och faktiskt lite färg på kinderna. Ett par skedar soppa och ett par skedar youghurt har också slunkit ner under kvällen så jag hoppas han nu har sitt överstökat.
Nu hoppas jag bara att vi andra kan få klara oss denna gång, annars blir vi ju sjuka lagom till julafton, och det går ju bara inte. Vi kan inte bli liggande på barnens stora dag som de längtat efter i evigheter. Nej, nu bestämmer vi att vi får vara friska och att vi visst kan vara hos M's syster och fira med dem. Jo, jag vet, det blir nog bra även om vi blir sjuka, vi får göra det bästa av det i så fall, men helst vill jag ju att vi får stå på benen...
Nu ska jag sluta klaga och berätta lite annat också så att jag inte verkar alltför negativ

William och Ludwig är helt galna i att sjunga singstar här hemma. Varje dag sjungs det för fulla muggar och jag är imponerad över hur fort de lär sig texterna. Då menar jag även de engelska texterna. Jag ler för mig själv när jag hör uttalet och när de ska försöka sjunga på egen hand , men det är så läckert...de är som svampar :)

Sen den yngsta terroristen då...japp, jag pratar naturligtvis om Erik, alias klättraren och trubbelmakaren:) Förut har det funkat att lägga ner stolarna för att han inte skulle klättra, men nu har han sonika börja ställa upp stolarna igen för att kunna nå dit han vill :) dessutom tycker han nu att det är jättekul att leka "kurragömma". Jag ska springa och gömma mig och så kommer han farande efter och när jag tittar fram hoppar han högt av rädsla och samtidigt så skrattar han så han kiknar. Sen knuffar han på mig, pekar med handen och säger "dääää". Han pekar alltså åt det håll han vill jag ska gömma mig nästa gång :) En annan hobby är att skjuta upp dörrarna i hallen och dra ut jackor och skor som han sedan försöker klä på sig. När han inte lyckas så tar han ut galgarna och försöker hänga tillbaka jackorna. Visst är han väl lite framåt för att vara ett år (partisk?jag?). Pappas stövlar är också kul att försöka gå i trots att benen är så korta så han inte når hela vägen ner. Visst är det konstigt att man ramlar då?

Sedan får jag avsluta med ett lite guldkorn igen...
Filip ville så gärna pussa på Erik idag och jag försökte förklara att det inte var den bästa iden när han varit magsjuk att pussa lillebror på munnen. Då tittar han på mig och säger "men mamma, om man älskar varandra så mååååste man pussas" goungen!

Nu ska jag ta och sova lite tror jag
Håll nu tummarna att vi klarar oss!
kram och god natt!