En liten tanke växer fram...
...angående Ludwigs uppträdande igår. Ja vad som hände igår morse har jag ju berättat om men under eftermiddagen kom flera "testförsök" av sonen mot mamman. Inte ens i närheten av morgonens snedtändning men han försökte få mig arg vid flera tillfällen till. På kvällen sedan så var han som ett plåster på mig och han trodde han skulle kräkas för att sedan i nästa stund säga att han kände sig så varm och att han hade feber. När jag efter att jag lagt grabbarna för kvällen lägger mig en liten stund på sängen och kikar på tv så kommer han smygande och lägger sig nästan _på_ mig och säger "jag vill inte att du ska åka".Herregud, är det därför han har haft utbrott hela dagen?! Kan det verkligen vara så att det tar så hårt att inte "bara" pappa ska åka bort utan även mamma? Att pappa är borta är han ju van vid, men jag är ju nästan alltid där. Och att både mamma och pappa är borta inträffar ju nästan aldrig, det var nästan fem år sedan vi var iväg tillsammans.
Nu när jag skriver detta kommer jag på en annan incident. M var borta på jobb och jag hade min kvällskurs vilket innebar att faster ryckte in som barnvakt i två timmar. När jag kommer hem så är Ludwig fortfarande vaken och faster berättar att han varit orolig, frågat hundra gånger när jag skulle komma och absolut inte velat somna innan jag kom hem. När hon åkt hem så börjar Ludwig gråta och säger att han mår illa och behöver kräkas. Det gör han visserligen inte och efter en stund i min säng så lugnar han ner sig och sedan somnar han bra och var inte sjuk dagen efter.
....så tanken som växer fram är alltså...kan det verkligen vara så att han tycker det är så jobbigt att jag som nästan alltid är där ska åka bort flera dagar. Kan det vara så jobbigt att han reagerar så här kraftigt? Känner mig ju hemsk som ska åka då, för då tycker han väl att jag överger honom eller något sådan och samtidigt är det ju inte bra om han ska må så dåligt över att jag åker bort. Det kanske är bra för honom, även om det är jobbigt, att se att mamma inte alltid är där men att jag kommer tillbaka. Ingen av de andra har reagerat så när jag är borta någon gång, men kanske det är så för att Ludwig är den som är mest lik mig? Ja, det här kan man ju analysera länge och kanske få bra svar eller inga alls. Jag kanske är inne på helt fel spår dessutom, vad vet jag. Men jag tror nog att jag har lite rätt i alla fall. Det värsta är, eller kanske inte det värsta, men hade polletten trillat ner lite tidigare så kanske lösningen igår på utbrottet hade varit att sätta sig ner och bara krama (i alla fall innan det spårade ur totalt) och prata om det som det egentligen handlade om, så kanske vi aldrig fått uppleva gårdagens "morning from hell". Ja det är ju lätt att vara efterklok...
Hur som helst, jag ska krama honom lite extra idag och verkligen säga att jag åker bort med pappa idag (trots halsont som jag helt ignorerar *s*) men att jag snart kommer hem igen också. Och förklara, om han nu skulle fått för sig något sådant (man vet ju aldrig med barn) , att det absolut inte har med honom att göra att jag åker bort. Sedan får vi verkligen hoppas att han inte blir sjuk på riktigt för att han har svårt att hantera det.
Nej, nu måste jag hoppa in i duschen och sedan packa ner det sista. Farmor kommer direkt efter lämning på skolan och då måste vi åka för att hinna till planet. Åh, vad läskigt att flyga! Åh, vad roligt att få åka bort på två!
Jag återkommer!
Nu när jag skriver detta kommer jag på en annan incident. M var borta på jobb och jag hade min kvällskurs vilket innebar att faster ryckte in som barnvakt i två timmar. När jag kommer hem så är Ludwig fortfarande vaken och faster berättar att han varit orolig, frågat hundra gånger när jag skulle komma och absolut inte velat somna innan jag kom hem. När hon åkt hem så börjar Ludwig gråta och säger att han mår illa och behöver kräkas. Det gör han visserligen inte och efter en stund i min säng så lugnar han ner sig och sedan somnar han bra och var inte sjuk dagen efter.
....så tanken som växer fram är alltså...kan det verkligen vara så att han tycker det är så jobbigt att jag som nästan alltid är där ska åka bort flera dagar. Kan det vara så jobbigt att han reagerar så här kraftigt? Känner mig ju hemsk som ska åka då, för då tycker han väl att jag överger honom eller något sådan och samtidigt är det ju inte bra om han ska må så dåligt över att jag åker bort. Det kanske är bra för honom, även om det är jobbigt, att se att mamma inte alltid är där men att jag kommer tillbaka. Ingen av de andra har reagerat så när jag är borta någon gång, men kanske det är så för att Ludwig är den som är mest lik mig? Ja, det här kan man ju analysera länge och kanske få bra svar eller inga alls. Jag kanske är inne på helt fel spår dessutom, vad vet jag. Men jag tror nog att jag har lite rätt i alla fall. Det värsta är, eller kanske inte det värsta, men hade polletten trillat ner lite tidigare så kanske lösningen igår på utbrottet hade varit att sätta sig ner och bara krama (i alla fall innan det spårade ur totalt) och prata om det som det egentligen handlade om, så kanske vi aldrig fått uppleva gårdagens "morning from hell". Ja det är ju lätt att vara efterklok...
Hur som helst, jag ska krama honom lite extra idag och verkligen säga att jag åker bort med pappa idag (trots halsont som jag helt ignorerar *s*) men att jag snart kommer hem igen också. Och förklara, om han nu skulle fått för sig något sådant (man vet ju aldrig med barn) , att det absolut inte har med honom att göra att jag åker bort. Sedan får vi verkligen hoppas att han inte blir sjuk på riktigt för att han har svårt att hantera det.
Nej, nu måste jag hoppa in i duschen och sedan packa ner det sista. Farmor kommer direkt efter lämning på skolan och då måste vi åka för att hinna till planet. Åh, vad läskigt att flyga! Åh, vad roligt att få åka bort på två!
Jag återkommer!
The morning from hell...
....det var vad det blev idag istället för den härliga morgonpromenaden jag tänkt mig. Ludwig började tjorva redan hemma och tillslut hade han lyckats så bra att vi inte hann gå, utan tvingades att köra bil istället eftersom jag inte ville att William skulle komma försent. Nå, han fortsätter att tjura i bilen och när jag förklarar att då får de istället gå hem från skolan så kommer en snedtändning som kommer urarta i fullkomligt.
När vi kommer till skolan så vrålar han av full kraft att han minsann inte tänker gå och absolut inte den väg jag har tänkt gå. Jag säger åt honom att sluta skrika men han bara fortsätter. Tillslut förklarar jag att slutar han inte skrika och pratar med mig så tänker jag inte lämna honom på skolan utan då ¨får han följa med mig hem igen. Jag verkar inte nå fram alls, eller så struntar han i vad jag säger, för han fortsätter vråla och då går jag in på skolan för att säga att han antagligen blir sen. Har inte en tanke på att vi inte ska kunna reda ut det, men jag tänker att det tar nog en stund. Nå, då hör jag hur han, fortfarande skrikande, kommer in i hallen och jag går och möter honom. Tyvärr fortsätter han skrika trots att jag försöker förklara att det faktiskt ringt in och att han nu stör alla barnen på skolan. Så tillslut lyfter jag sonika upp honom för att ställa honom utanför dörren tills han lugnat ner sig så att vi ska kunna prata.
Det resulterar tyvärr bara i att hans snedtändning får ännu mer syre och han sliter sig loss, vilt skrikande, och sticker utan skor iväg över skolgården. Jag springer efter och lyckas fånga honom. Då sätter han igång att sparka, dra i mig och bita mig. Finns det något jag inte accepterar så är det sådant beteende. Jag blir själv rasande och försöker släpa min galna son över skolgården tillbaka till bilen. I det här skicket är det omöjligt att lämna honom där och dessutom känns det som han har fått bestämma om jag ger efter nu. Nästan framme vid bilen lyckas han slita sig loss igen och sticker. Nu har jag nästan inga krafter kvar efter vår brottningsmatch (jisses vad stark han är!) men jag lyckas i alla fall hinna ikapp honom igen, dock orkar jag inte släpa mer så det slutar med att jag en bra stund står stilla mitt på skolgården med Ludwig lindad runt mina ben (för han vill ju inte till bilen och räknar med att håller han runt mina ben så faller jag om jag försöker gå). Han har bitit sig i läppen och blöder och han har slagit mig så att jag blöder från knogarna. Behöver jag tillägga att jag blivit utstirrad av varenda anställd och förälder på skolan och jag känner mig som världens sämsta mamma. Efter en stund sticker han igen och återigen hinner jag ikapp honom, och någonstans hittar jag lite till krafter och lyckas få in honom i bilen. Väl inne i bilen säger jag åt honom att titta på min hand och visar att han gjort mig ordentligt illa. Då når jag faktiskt fram. Han slutar skrika och blir istället ledsen att han gjort mig illa. Nu lämnar jag dem i bilen för att gå in till sexårs och säga att Ludwig inte kommer idag. Jag är alldeles darrig och gåter. Fröken hade sett i dörren vår sammandrabbning så hon förstod varför jag tog hem honom istället. Väl tillbaka i bilen förklarar jag att vi ska åka hem och då bryter istället Filip ihop eftersom han då blir oskyldigt straffad som inte får åka på öf istället och som pricken över i:et så börjar Erik sympatigråta. Tillslut gråter vi allihopa. Vilket styrkeprov min näst äldsta utsatte mig för, både psykiskt och fysiskt. Blev nästan rädd först att det inte var ett normalt beteende, men fröken lugnade mig och sa att det visst kan bli så ibland ändå.
Jag känner mig usel som inte hanterade det på ett bättre sätt och samtidigt vet jag inte hur det skulle ha gått till när han snedtände så totalt...
Har försökt prata med honom nu sedan vi kom hem och han har bett om ursäkt och verkligen försökt att gottgöra mig, men jag känner mig fortfarande skakad. Han säger själv att han inte riktigt vet varför han blev så arg. Nu ska vi göra pärlhalsband och sedan spela lite Buzz. Det är säkert helt fel att "belöna" honom med roliga saker, men jag känner själv att jag måste vända den här dagen till något bättre och att vi inte bråkar något mer. Ibland är det verkligen svårt att vara mamma...och ibland är det nog verkligen svårt att vara sex år....
När vi kommer till skolan så vrålar han av full kraft att han minsann inte tänker gå och absolut inte den väg jag har tänkt gå. Jag säger åt honom att sluta skrika men han bara fortsätter. Tillslut förklarar jag att slutar han inte skrika och pratar med mig så tänker jag inte lämna honom på skolan utan då ¨får han följa med mig hem igen. Jag verkar inte nå fram alls, eller så struntar han i vad jag säger, för han fortsätter vråla och då går jag in på skolan för att säga att han antagligen blir sen. Har inte en tanke på att vi inte ska kunna reda ut det, men jag tänker att det tar nog en stund. Nå, då hör jag hur han, fortfarande skrikande, kommer in i hallen och jag går och möter honom. Tyvärr fortsätter han skrika trots att jag försöker förklara att det faktiskt ringt in och att han nu stör alla barnen på skolan. Så tillslut lyfter jag sonika upp honom för att ställa honom utanför dörren tills han lugnat ner sig så att vi ska kunna prata.
Det resulterar tyvärr bara i att hans snedtändning får ännu mer syre och han sliter sig loss, vilt skrikande, och sticker utan skor iväg över skolgården. Jag springer efter och lyckas fånga honom. Då sätter han igång att sparka, dra i mig och bita mig. Finns det något jag inte accepterar så är det sådant beteende. Jag blir själv rasande och försöker släpa min galna son över skolgården tillbaka till bilen. I det här skicket är det omöjligt att lämna honom där och dessutom känns det som han har fått bestämma om jag ger efter nu. Nästan framme vid bilen lyckas han slita sig loss igen och sticker. Nu har jag nästan inga krafter kvar efter vår brottningsmatch (jisses vad stark han är!) men jag lyckas i alla fall hinna ikapp honom igen, dock orkar jag inte släpa mer så det slutar med att jag en bra stund står stilla mitt på skolgården med Ludwig lindad runt mina ben (för han vill ju inte till bilen och räknar med att håller han runt mina ben så faller jag om jag försöker gå). Han har bitit sig i läppen och blöder och han har slagit mig så att jag blöder från knogarna. Behöver jag tillägga att jag blivit utstirrad av varenda anställd och förälder på skolan och jag känner mig som världens sämsta mamma. Efter en stund sticker han igen och återigen hinner jag ikapp honom, och någonstans hittar jag lite till krafter och lyckas få in honom i bilen. Väl inne i bilen säger jag åt honom att titta på min hand och visar att han gjort mig ordentligt illa. Då når jag faktiskt fram. Han slutar skrika och blir istället ledsen att han gjort mig illa. Nu lämnar jag dem i bilen för att gå in till sexårs och säga att Ludwig inte kommer idag. Jag är alldeles darrig och gåter. Fröken hade sett i dörren vår sammandrabbning så hon förstod varför jag tog hem honom istället. Väl tillbaka i bilen förklarar jag att vi ska åka hem och då bryter istället Filip ihop eftersom han då blir oskyldigt straffad som inte får åka på öf istället och som pricken över i:et så börjar Erik sympatigråta. Tillslut gråter vi allihopa. Vilket styrkeprov min näst äldsta utsatte mig för, både psykiskt och fysiskt. Blev nästan rädd först att det inte var ett normalt beteende, men fröken lugnade mig och sa att det visst kan bli så ibland ändå.
Jag känner mig usel som inte hanterade det på ett bättre sätt och samtidigt vet jag inte hur det skulle ha gått till när han snedtände så totalt...
Har försökt prata med honom nu sedan vi kom hem och han har bett om ursäkt och verkligen försökt att gottgöra mig, men jag känner mig fortfarande skakad. Han säger själv att han inte riktigt vet varför han blev så arg. Nu ska vi göra pärlhalsband och sedan spela lite Buzz. Det är säkert helt fel att "belöna" honom med roliga saker, men jag känner själv att jag måste vända den här dagen till något bättre och att vi inte bråkar något mer. Ibland är det verkligen svårt att vara mamma...och ibland är det nog verkligen svårt att vara sex år....
Nu är jag hemma igen...
...eller har väl varit det ett tag. Åh, vilken trevlig kväll det var! Så roligt att få surra med goda vänner och äta gott och sedan gå på bio! Vi åt på Panelen och sedan gick vi på "MammaMia". Man kan ju inte jämföra med musikalen tyckte jag, men det var helt lagom underhållning ikväll. Misstänker att de hade väldigt roligt när de spelade in den :)
Sedan ska jag och M åka en sväng till Stockholm til helgen - helt själva!! Vi åker fredag morgon och kommer hem på söndag morgon. Snälla, snälla farmor har lovat att ta hand om alla fyra grabbarna i två dagar. Jag kände att jag behövde få prova att flyga en kortare resa innan Turkiet. Tänk om jag helt plötsligt känner att det är omöjligt att kliva på ett plan...då vill jag i så fall hellre känna så på planet mellan Luleå-Stockholm än att komma på det när hela familjen står där ivrig att få åka iväg tillsammans... Om man bortser från någon timme här och där, så tror jag att sist vi var iväg helt ensamma var när vi åkte till NY januari 2004. Det var ett tag sedan alltså.
Nej, nu ska jag stänga ner för jag har slarvat ikväll med att packa allt inför morgondagen som jag brukar, så imorgon får jag kliva upp tidigare ändå för att fixa så att vi slipper stressa. Sedan är det ju dags för min dagkurs på ABF. Ska bli spännande att se hur det går att ha med grabbarna, om de kommer sköta sig och hur alla andra barn kommer sköta sig :) Jag tror Filip mest ser fram emot att få åka bil dit. Jag bestämde mig ju nämligen i morse för att gå ändå. Benen kändes inte så trötta och jag kunde helt enkelt inte motstå en promenad i den "trollska" morgondimman. Dessutom var det riktigt frisk och klar luft som gjorde att jag mådde hur bra som helst. Men imorgon ska jag ha så mycket prylar med mig att det inte funkar att gå. Dessutom vill jag inte utsätta mina papper för den fuktiga morgonluften för länge.
Sov gott!
Sedan ska jag och M åka en sväng till Stockholm til helgen - helt själva!! Vi åker fredag morgon och kommer hem på söndag morgon. Snälla, snälla farmor har lovat att ta hand om alla fyra grabbarna i två dagar. Jag kände att jag behövde få prova att flyga en kortare resa innan Turkiet. Tänk om jag helt plötsligt känner att det är omöjligt att kliva på ett plan...då vill jag i så fall hellre känna så på planet mellan Luleå-Stockholm än att komma på det när hela familjen står där ivrig att få åka iväg tillsammans... Om man bortser från någon timme här och där, så tror jag att sist vi var iväg helt ensamma var när vi åkte till NY januari 2004. Det var ett tag sedan alltså.
Nej, nu ska jag stänga ner för jag har slarvat ikväll med att packa allt inför morgondagen som jag brukar, så imorgon får jag kliva upp tidigare ändå för att fixa så att vi slipper stressa. Sedan är det ju dags för min dagkurs på ABF. Ska bli spännande att se hur det går att ha med grabbarna, om de kommer sköta sig och hur alla andra barn kommer sköta sig :) Jag tror Filip mest ser fram emot att få åka bil dit. Jag bestämde mig ju nämligen i morse för att gå ändå. Benen kändes inte så trötta och jag kunde helt enkelt inte motstå en promenad i den "trollska" morgondimman. Dessutom var det riktigt frisk och klar luft som gjorde att jag mådde hur bra som helst. Men imorgon ska jag ha så mycket prylar med mig att det inte funkar att gå. Dessutom vill jag inte utsätta mina papper för den fuktiga morgonluften för länge.
Sov gott!
Kan inte sova....
...somnade framför ett avsnitt av "Hells kitchen", borde ha förstått att jag inte skulle orka titta på det när klockan närmade sig midnatt. Jag fastnade först framför datorn när jag kom hem från ABF för att lägga in en jätteorder på nya foton och det tar ju sin lilla tid att gå igenom .Får väl se om det avsnittet imorgon istället. Fast nu vaknade jag och kan inte somna om. Var upp en sväng och konstaterade att termometern visar -4 grader *brrr*. Men det blir nog ytterligare en vacker höstdag. Någon vidare sommar blev det inte, men det verkar vi få ta igen med en vacker höst. Än så länge har det bara regnat ett par dagar sedan skolan började. Känns som ett helgerån att ta bilen imorgon då, men mina ben kändes så stumma idag när vi gick in till stan, så jag misstänker att de kan behöva vila lite. Har ju promenerat totalt dryga milen åtta dar i sträck, så det kanske är dags för åtmindstone en dags vila. Eller så cyklar jag...eller...ja, vi får se..
Just det, kvartssamtalet idag med Williams lärare gick bra. Det handlade mest om att de ville man skulle berätta om sitt barn för att ge dem mera kött på benen och veta lite mer var de kanske behöver sätta in lite extra resurser. Hon ansåg att W var en glad, positiv och öppen kille som smittar av sig på sin omgivning. Det var ju skönt att höra! Nästa samtal som kommer handla mer om deras arbetsresultat osv blir efter jul och då får de själva följa med. I övrig fick jag höra att han tydligen är ordentligt uppvaktad av flera av flickorna i klassen, men än är han trogen sin L :)
Nej, nu måste jag försöka somna om. Få se om jag vaknar igen när M ska upp om tjugo minuter med destination Stockholm idag. Men han får snällt komma hem för ikväll ska jag ut med "juntan" och äta och gå på bio. Ska bli så kul, jag har inte varit på bio på flera år tror jag. Natti natti
Just det, kvartssamtalet idag med Williams lärare gick bra. Det handlade mest om att de ville man skulle berätta om sitt barn för att ge dem mera kött på benen och veta lite mer var de kanske behöver sätta in lite extra resurser. Hon ansåg att W var en glad, positiv och öppen kille som smittar av sig på sin omgivning. Det var ju skönt att höra! Nästa samtal som kommer handla mer om deras arbetsresultat osv blir efter jul och då får de själva följa med. I övrig fick jag höra att han tydligen är ordentligt uppvaktad av flera av flickorna i klassen, men än är han trogen sin L :)
Nej, nu måste jag försöka somna om. Få se om jag vaknar igen när M ska upp om tjugo minuter med destination Stockholm idag. Men han får snällt komma hem för ikväll ska jag ut med "juntan" och äta och gå på bio. Ska bli så kul, jag har inte varit på bio på flera år tror jag. Natti natti
Lite om helgen och sedan lite utlovade bilder...
Helgen började bra med middag hos vänner. Trevligt sällskap och mycket god mat och vin. Lite för gott för det fick jag sota för hela natten. Jag borde vid detta laget ha lärt mig att jag kan inte blanda alkohol (även om det verkligen inte var mycket), fet mat, mjölkprotein i maten och mat som varit i kontakt med gurka. FIck någon timmer sömn framåt morgonsidan i alla fall och efter frukost tycket jag att jag kände mig så pass pigg att jag fick med mig M på en rask promenad fram och tillbaka till hans syster. W fick stanna hemma och L och F var utstationerade hos kompisar, så det var bara jag och M och Erik som traskade iväg. Cirka en dryg halvmil fick vi ihop. Men när vi kom hem igen så gick jag och lade mig igen eftersom jag började må sämre igen. Efter middagen tvingade vi iväg våra barn på en cykeltur till godisarenan för att inhandla lördagsgodis. Vill man ha lördagsgodis måste man snällt trampa dit också :) Vi tog också cyklarna denna gång eftersom jag inte var iform för en promenad och så var vi rätt sena också. Det var riktigt kallt och på vägen hem frös jag ordentligt om händerna, trots handskar.
Idag vaknade jag av en kvittrande Erik, och jag mådde så mycket bättre. Skönt. Vi skyndade oss att röja av inne och skura och sedan få bort lite mera blommor både i våra land och blomlådorna på gatan. Efter lunchen hade vi nämligen lite planer... Vi lurade med oss en kompis till Filip och sedan traskade vi iväg (barnen cyklade förstås) mot vår överraskning. Målet var "Retro cafét". Ett relativt nytt café där allt går i femtiotal. Överallt finns prylar från femtiotalet, allt fika äv hemlagat, gott och dessutom till bra priser. Vi var ju sju personer och notan slutade på 210 kronor, tror jag inte den skulle gjort på de flesta fiken inne i stan. Naturligtvis finns ett garage i anslutning till fiket och där har de tidsenliga bilar. Killarna var lyriska över allt från flipperspel till bilarna :) Tyvärr kom vi på när vi gått en bra bit att vi glömt kameran hemma, suckar djupt. Nå, vi kommer nog ta oss dit fler gånger och vi får väl ta igen det då.
Utanför fiket ligger militärmuséet och de har byggt upp en hinderbanan anpassad för barn. Så efter att de fått kika lite närmare på militärfordon gick de loss på hinderbanana. De körde verkligen stenhårt och hade vansinnigt kul. Fick mig att fundera på om vi ska köra nästa utekalas där? Nå, när vi sedan började ta oss hem lyckades vi få se en polishelikopter som landade bara några meter från oss, skärmflygare och en äldre man som gjorde världens uppvisning för oss med sitt jättestora radiostyrda flygplan.Grabbarna var mäkta imponerade kan jag lova och det kändes nog som att det var värt nio kilometer cykling ändå:)
Efter middagen tog M med sig William och Ludwig för att träna badminton. Han är ju numera tränare för nybörjar gruppen. Det ska bli kul att se om det är något de kommer fastna för. M vill hur som helst fortsätta och är sugen på att ta upp sitt eget spelande igen. Själv stoppade jag ner Filip och Erik i cykelkärran och cyklade till affären för att handla lite eftersom M skulle baka när han kom hem. Inga problem att cykla dit, men det stora problemet var att få med alla varorna hem. Flera sorters mjöl, mjölk, sirap, rotfrukter och annat tog mycket plats och att ha med sig ytterligare ca 15 kilo till på cykeln kändes. Nåja, nu fick jag även ca åtta kilometer cykling idag också och det var väl bara positivt att det gick lite tungt på vägen hem:)
Imorgon är det vardag igen med allt vad det innebär. Ska även på utvecklingssamtal för William och det ska bli kul att höra vad de säger. Kurs på ABF är det också som vanligt. På tisdag ska jag och några vänner gå ut och äta och sedan gå och se "Mamma Mia",så det ser jag fram emot. Onsdag kör jag igång en scrapkurs på dagtid. Få se hur herr Erik tänker uppföra sig då ;)
Måste ju berätta en kul sak om William också. De hade i läxa att gå på s-jakt hemma. De skulle rita saker på s som fanns hemma och sedan skriva ordet. Han ritade många saker och avslutade det hela med att rita flera streckgubbar och under skrev han "syskon". Lite gulligt tyckte jag minsann :)
Nej, nu måste jag sova. Lägger dock in lite bilder som jag lovat. Orkar dock inte redigera över huvudtaget (fast jag hittade några som var fixade lite redan), men det blir nog bra ändå. Så håll till godo. Och lämna gärna ett avtyck för det är alltid roligt:)
M och William hade varit och fiskat. Något som Wiliam verkligen älskar. Just den här kvällen var fiskelyckan dessutom stor. Alla harrarna vägde runt halvkilot och den största fick M hjälpa honom att få upp.
Filip lyckades få punka på sin cykel och när M skulle fixa den hade han två glada medhjäpare. Erik som alltid, alltid ska göra likadant försökte skruva med verktygen på exakt samma ställen som M och Filip:)
Lite bilder från två mycket ivriga pojkar första skoldagen. Inte så bra bild på Sudden, men den visar ändå så väl hur pirrig han var första dagen innan vi kom iväg.
Några bilder på vårat projekt från i somras. Vi breddade ju plattorna upp mot huset och så avslutade vi det med en trekant natursten och en trekant land. Nu är det ju inte så mycket blommor, men tanken är att det lande ska få vara den stora färgklicken på våran tomt. Vi har ett långt land ut mot gatan också, men där ska gröna perenner få ta överhanden.
Stenpartiet är lite upphöjt mot mitten och högst upp har vi borrat hål i en stor sten som det porlar lite vatten ur och satt en granitfågel där. Det har även blivit en populär vattenautomat för katterna:)
Sist några bilder på busungen Erik
Det var allt för denna gången. Over and out.
Idag vaknade jag av en kvittrande Erik, och jag mådde så mycket bättre. Skönt. Vi skyndade oss att röja av inne och skura och sedan få bort lite mera blommor både i våra land och blomlådorna på gatan. Efter lunchen hade vi nämligen lite planer... Vi lurade med oss en kompis till Filip och sedan traskade vi iväg (barnen cyklade förstås) mot vår överraskning. Målet var "Retro cafét". Ett relativt nytt café där allt går i femtiotal. Överallt finns prylar från femtiotalet, allt fika äv hemlagat, gott och dessutom till bra priser. Vi var ju sju personer och notan slutade på 210 kronor, tror jag inte den skulle gjort på de flesta fiken inne i stan. Naturligtvis finns ett garage i anslutning till fiket och där har de tidsenliga bilar. Killarna var lyriska över allt från flipperspel till bilarna :) Tyvärr kom vi på när vi gått en bra bit att vi glömt kameran hemma, suckar djupt. Nå, vi kommer nog ta oss dit fler gånger och vi får väl ta igen det då.
Utanför fiket ligger militärmuséet och de har byggt upp en hinderbanan anpassad för barn. Så efter att de fått kika lite närmare på militärfordon gick de loss på hinderbanana. De körde verkligen stenhårt och hade vansinnigt kul. Fick mig att fundera på om vi ska köra nästa utekalas där? Nå, när vi sedan började ta oss hem lyckades vi få se en polishelikopter som landade bara några meter från oss, skärmflygare och en äldre man som gjorde världens uppvisning för oss med sitt jättestora radiostyrda flygplan.Grabbarna var mäkta imponerade kan jag lova och det kändes nog som att det var värt nio kilometer cykling ändå:)
Efter middagen tog M med sig William och Ludwig för att träna badminton. Han är ju numera tränare för nybörjar gruppen. Det ska bli kul att se om det är något de kommer fastna för. M vill hur som helst fortsätta och är sugen på att ta upp sitt eget spelande igen. Själv stoppade jag ner Filip och Erik i cykelkärran och cyklade till affären för att handla lite eftersom M skulle baka när han kom hem. Inga problem att cykla dit, men det stora problemet var att få med alla varorna hem. Flera sorters mjöl, mjölk, sirap, rotfrukter och annat tog mycket plats och att ha med sig ytterligare ca 15 kilo till på cykeln kändes. Nåja, nu fick jag även ca åtta kilometer cykling idag också och det var väl bara positivt att det gick lite tungt på vägen hem:)
Imorgon är det vardag igen med allt vad det innebär. Ska även på utvecklingssamtal för William och det ska bli kul att höra vad de säger. Kurs på ABF är det också som vanligt. På tisdag ska jag och några vänner gå ut och äta och sedan gå och se "Mamma Mia",så det ser jag fram emot. Onsdag kör jag igång en scrapkurs på dagtid. Få se hur herr Erik tänker uppföra sig då ;)
Måste ju berätta en kul sak om William också. De hade i läxa att gå på s-jakt hemma. De skulle rita saker på s som fanns hemma och sedan skriva ordet. Han ritade många saker och avslutade det hela med att rita flera streckgubbar och under skrev han "syskon". Lite gulligt tyckte jag minsann :)
Nej, nu måste jag sova. Lägger dock in lite bilder som jag lovat. Orkar dock inte redigera över huvudtaget (fast jag hittade några som var fixade lite redan), men det blir nog bra ändå. Så håll till godo. Och lämna gärna ett avtyck för det är alltid roligt:)
M och William hade varit och fiskat. Något som Wiliam verkligen älskar. Just den här kvällen var fiskelyckan dessutom stor. Alla harrarna vägde runt halvkilot och den största fick M hjälpa honom att få upp.
Filip lyckades få punka på sin cykel och när M skulle fixa den hade han två glada medhjäpare. Erik som alltid, alltid ska göra likadant försökte skruva med verktygen på exakt samma ställen som M och Filip:)
Lite bilder från två mycket ivriga pojkar första skoldagen. Inte så bra bild på Sudden, men den visar ändå så väl hur pirrig han var första dagen innan vi kom iväg.
Några bilder på vårat projekt från i somras. Vi breddade ju plattorna upp mot huset och så avslutade vi det med en trekant natursten och en trekant land. Nu är det ju inte så mycket blommor, men tanken är att det lande ska få vara den stora färgklicken på våran tomt. Vi har ett långt land ut mot gatan också, men där ska gröna perenner få ta överhanden.
Stenpartiet är lite upphöjt mot mitten och högst upp har vi borrat hål i en stor sten som det porlar lite vatten ur och satt en granitfågel där. Det har även blivit en populär vattenautomat för katterna:)
Sist några bilder på busungen Erik
Det var allt för denna gången. Over and out.
Happ...
...nu var det ett tag sedan igen. Måste ta mig i kragen vad det gäller uppdatering härinne... Nå hur som helst. Ska försöka hinna fixa in lite bilder imorgon, men just nu orkar jag inte. Vardagen rullar på och de har redan snart hunnit med tre veckor i skolan, helt otroligt! Semestern kryper ju närmare för varje dag också konstaterar jag med skräckblandad förtjusning. Två härliga veckor med sol, bad och famijetid, men först ska ju den där eländiga flygresan genomlidas. Jag får nästan panik bara jag tänker på det...
Varje morgon cyklar killarna (och Filip) till skolan och jag promenerar med Erik i vagnen. Efter att William och Ludwig är på plats så fortsätter vi andra in till öppna förskolan där vi huserar på förmiddagarna (utom onsdagar då det är stängt där), och jag måste säga att jag är imponerad av Filip som cyklar sex kilometer i vardera riktningen. Det blir ju faktiskt dryga milen som lillkillen cyklar nästan varje dag.
När jag pratade med specialpedagogen förra veckan så berättade hon att min förstfödde är välkänd bland all personal på skolan för att han är så artig, mån om andra och så klok i sitt sätt. Jag blev mäkta stolt och nästan lite rörd.
Mindre rörd blev jag dock när jag hämtade Sudden dagen efter och fick höra att han varit i riktigt knytnävsslagsmål. Grabbarna i klassen har visst svårt med närhet, för står man för nära uppstår det ofta gruff. I detta fallet hade en av de andra börjat bråka med Ludwig och tillslut hade det urartat i vilt slagsmål. Lite tudelat känns det. Visst önskar jag ju att de hade kunnat lösa det hela utan att ta till nävarna, och samtidigt har han ju visat att honom ger man sig inte på... fröknarna tyckte inte det var någon stor grej, för när de pratat med dem hade de sagt förlåt och så var saken utagerad utan sura miner, men ändå...
Ikväll har jag varit på föräldramöte för Williams klass och det var riktigt intressant. De gick igenom deras schema och berättade en hel del om hur deras arbete med barnen kommer att se ut och hur de ska stimulera alla barn, även de som är både före och efter i utveckling. Sedan fick all personal som är inblandad i klassen förklara lite mer vad de jobbar med och hur det är tänkt att det ska bidra till barnens utveckling. De kommer jobba rätt mycket med att dela upp klassen i olika mindre grupper för att enklare kunna nå fram och se alla barn. Sedan blir det även var tredje vecka någon form av "friluftsdag" då de kommer att prova på allt möjligt från simning, friidrott, brottning osv. Och det är ju kanon tycker jag.
Kul också att se att uppslutningen var så stor. M var tyvärr borta, så jag fick åka själv (tack vare att en snäll faster och en snäll kusin till barnen kunde ställa upp). Det enda som var synd var att jag gärna hade suttit och diskuterat lite med alla andra föräldrar. Skolpsykologen var tex där och pratade lite om bland annat ostörd dygnsvila, och det hade varit kul att fortsätta på den tråden lite mer...
Nej, nu måste jag sova annars orkar jag inte upp när klockan ringer. Och som sagt, lovar lite mer bilder inom kort.
Varje morgon cyklar killarna (och Filip) till skolan och jag promenerar med Erik i vagnen. Efter att William och Ludwig är på plats så fortsätter vi andra in till öppna förskolan där vi huserar på förmiddagarna (utom onsdagar då det är stängt där), och jag måste säga att jag är imponerad av Filip som cyklar sex kilometer i vardera riktningen. Det blir ju faktiskt dryga milen som lillkillen cyklar nästan varje dag.
När jag pratade med specialpedagogen förra veckan så berättade hon att min förstfödde är välkänd bland all personal på skolan för att han är så artig, mån om andra och så klok i sitt sätt. Jag blev mäkta stolt och nästan lite rörd.
Mindre rörd blev jag dock när jag hämtade Sudden dagen efter och fick höra att han varit i riktigt knytnävsslagsmål. Grabbarna i klassen har visst svårt med närhet, för står man för nära uppstår det ofta gruff. I detta fallet hade en av de andra börjat bråka med Ludwig och tillslut hade det urartat i vilt slagsmål. Lite tudelat känns det. Visst önskar jag ju att de hade kunnat lösa det hela utan att ta till nävarna, och samtidigt har han ju visat att honom ger man sig inte på... fröknarna tyckte inte det var någon stor grej, för när de pratat med dem hade de sagt förlåt och så var saken utagerad utan sura miner, men ändå...
Ikväll har jag varit på föräldramöte för Williams klass och det var riktigt intressant. De gick igenom deras schema och berättade en hel del om hur deras arbete med barnen kommer att se ut och hur de ska stimulera alla barn, även de som är både före och efter i utveckling. Sedan fick all personal som är inblandad i klassen förklara lite mer vad de jobbar med och hur det är tänkt att det ska bidra till barnens utveckling. De kommer jobba rätt mycket med att dela upp klassen i olika mindre grupper för att enklare kunna nå fram och se alla barn. Sedan blir det även var tredje vecka någon form av "friluftsdag" då de kommer att prova på allt möjligt från simning, friidrott, brottning osv. Och det är ju kanon tycker jag.
Kul också att se att uppslutningen var så stor. M var tyvärr borta, så jag fick åka själv (tack vare att en snäll faster och en snäll kusin till barnen kunde ställa upp). Det enda som var synd var att jag gärna hade suttit och diskuterat lite med alla andra föräldrar. Skolpsykologen var tex där och pratade lite om bland annat ostörd dygnsvila, och det hade varit kul att fortsätta på den tråden lite mer...
Nej, nu måste jag sova annars orkar jag inte upp när klockan ringer. Och som sagt, lovar lite mer bilder inom kort.
