The morning from hell...

....det var vad det blev idag istället för den härliga morgonpromenaden jag tänkt mig. Ludwig började tjorva redan hemma och tillslut hade han lyckats så bra att vi inte hann gå, utan tvingades att köra bil istället eftersom jag inte ville att William skulle komma försent. Nå, han fortsätter att tjura i bilen och när jag förklarar att då får de istället gå hem från skolan så kommer en snedtändning som kommer urarta i fullkomligt.

När vi kommer till skolan så vrålar han av full kraft att han minsann inte tänker gå och absolut inte den väg jag har tänkt gå. Jag säger åt honom att sluta skrika men han bara fortsätter. Tillslut förklarar jag att slutar han inte skrika och pratar med mig så tänker jag inte lämna honom på skolan utan då ¨får han följa med mig hem igen. Jag verkar inte nå fram alls, eller så struntar han i vad jag säger, för han fortsätter vråla och då går jag in på skolan för att säga att han antagligen blir sen. Har inte en tanke på att vi inte ska kunna reda ut det, men jag tänker att det tar nog en stund. Nå, då hör jag hur han, fortfarande skrikande, kommer in i hallen och jag går och möter honom. Tyvärr fortsätter han skrika trots att jag försöker förklara att det faktiskt ringt in och att han nu stör alla barnen på skolan. Så tillslut lyfter jag sonika upp honom för att ställa honom utanför dörren tills han lugnat ner sig så att vi ska kunna prata.

Det resulterar tyvärr bara i att hans snedtändning får ännu mer syre och han sliter sig loss, vilt skrikande, och sticker utan skor iväg över skolgården. Jag springer efter och lyckas fånga honom. Då sätter han igång att sparka, dra i mig och bita mig. Finns det något jag inte accepterar så är det sådant beteende. Jag blir själv rasande och försöker släpa min galna son över skolgården tillbaka till bilen. I det här skicket är det omöjligt att lämna honom där och dessutom känns det som han har fått bestämma om jag ger efter nu. Nästan framme vid bilen lyckas han slita sig loss igen och sticker. Nu har jag nästan inga krafter kvar efter vår brottningsmatch (jisses vad stark han är!) men jag lyckas i alla fall hinna ikapp honom igen, dock orkar jag inte släpa mer så det slutar med att jag en bra stund står stilla mitt på skolgården med Ludwig lindad runt mina ben (för han vill ju inte till bilen och räknar med att håller han runt mina ben så faller jag om jag försöker gå). Han har bitit sig i läppen och blöder och han har slagit mig så att jag blöder från knogarna. Behöver jag tillägga att jag blivit utstirrad av varenda anställd och förälder på skolan och jag känner mig som världens sämsta mamma. Efter en stund sticker han igen och återigen hinner jag ikapp honom, och någonstans hittar jag lite till krafter och lyckas få in honom i bilen. Väl inne i bilen säger jag åt honom att titta på min hand och visar att han gjort mig ordentligt illa. Då når jag faktiskt fram. Han slutar skrika och blir istället ledsen att han gjort mig illa. Nu lämnar jag dem i bilen för att gå in till sexårs och säga att Ludwig inte kommer idag. Jag är alldeles darrig och gåter. Fröken hade sett i dörren vår sammandrabbning så hon förstod varför jag tog hem honom istället. Väl tillbaka i bilen förklarar jag att vi ska åka hem och då bryter istället Filip ihop eftersom han då blir oskyldigt straffad som inte får åka på öf istället och som pricken över i:et så börjar Erik sympatigråta. Tillslut gråter vi allihopa. Vilket styrkeprov min näst äldsta utsatte mig för, både psykiskt och fysiskt. Blev nästan rädd först att det inte var ett normalt beteende, men fröken lugnade mig och sa att det visst kan bli så ibland ändå.

Jag känner mig usel som inte hanterade det på ett bättre sätt och samtidigt vet jag inte hur det skulle ha gått till när han snedtände så totalt...
Har försökt prata med honom nu sedan vi kom hem och han har bett om ursäkt och verkligen försökt att gottgöra mig, men jag känner mig fortfarande skakad. Han säger själv att han inte riktigt vet varför han blev så arg. Nu ska vi göra pärlhalsband och sedan spela lite Buzz. Det är säkert helt fel att "belöna" honom med roliga saker, men jag känner själv att jag måste vända den här dagen till något bättre och att vi inte bråkar något mer. Ibland är det verkligen svårt att vara mamma...och ibland är det nog verkligen svårt att vara sex år....

Kommentarer
Postat av: Béatrice Karjalainen

Magda, på vilket annat sätt hade du kunnat hantera det? Herman har oxå fått sådana där totalspel emellanåt och visst känns det som alla stirrar på en och man kämpar för att behålla ett visst lugn. Ibland har de helt enkelt vaknat på helt fel sida och man får göra så gott det går åt situationen.



Att ta hem honom låter som rätt val, dels hade du nog inte mått så bra av att lämna honom och gå hemma och fundera på vad som hänt och han hade garanterat blivit ledsen under dagen och insett att han faktiskt gjorde mamma både illa och ledsen. Nu har ni istället fått chansen att reda ut det och han har bett om förlåtelse. Trist för Filip att inte få åka på ÖF men ibland så är inte livet rättvist och nu får han ju en dag att vara med storebror istället.



kram



Du ÄR en bra mamma!

2008-09-18 @ 10:28:34
URL: http://beastankar.blogspot.com
Postat av: Annica

Kram vännen!! Du gjorde det rätta, vad hade du kunnat göa annorlunda? Jag hade gjort likadant, vet hur det är med utbrott och sånt.

Hoppas att ni får en fin eftermiddag och än en gång kram



Du ÄR en bra mamma (som föregående skrev)

2008-09-18 @ 12:55:07
URL: http://anki72@blogg.se
Postat av: Anna m Leo&Lovis

Kramkramkramkramkram!! Du har gjort helt rätt, men veeet att det känns jättejobbigt :( Leo får en hel del utbrott han oxå och ibland så vet man inte hur man ska hantera det. Det känns dessutom så stressande när man vet att det är folk som ser allt o man känner sig som världens sämsta mamma. Men det är vi inte, vi är världens bästa mammor till våra barn! Stor stor kram till dig Magda! Du är fenomenal, bara så du vet det! // Anna

2008-09-18 @ 18:20:48
URL: http://niomanader.blogg.se/
Postat av: Cecilia

Förstår dig verkligen - att ni alla satt och grät i bilen sen är inte alls konstigt. Jag tycker du inte kunde gjort på något annat sätt - du gjorde helt rätt som tog hem honom för det var det som du sagt åt honom och du genomförde det.



Vet hur hemskt det är när man bär skrikande barn - har gjort det ett par gånger från affären - alla stirrar och undrar och man svettas och skäms och tycker man är botten som mamma. MEN det är man inte!

DU är absolut en av de mest jordnära och varma mammor jag vet om - tycker du hanterade situationen på det enda möjliga sättet.



Många uppmuntrande kramar kommer här och jag håller tummarna hårt att morgondagen börjar avsevärt bättre.

KRAAAAAM

2008-09-18 @ 20:00:25
URL: http://sisselaj.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0