magdas

nu kapitulerar jag snart. Det känns som jag inte har ens skuggan av en chans att komma ut som vinnare på andra sidan....finns det ens en andra sida? Det måste det göra! Två av kungarna (nr två och tre i barnaskaran) har blivit fullfjädrade trotsmonster. De har utvecklat en fingertoppskänsla för hur man i varje situation, varje sekund av vaken tid, ja till och med i bland i sömnen, ska göra allt till en strid som handlar om liv och död. Varje dag funderar jag hur vi ska kunna vända det här på något pedagogiskt sätt, och varje dag blir jag lika ledsen att det inte lyckats. Vi har starka viljor alla tre och kollisionskursen är ett faktum. Stark vilja är ju något positivt i mångt och mycket men här önskar jag lite mindre av den varan.... Timingen med fem veckors fruktansvärd hosta och istort sett noll på sömnkontot gör ju inte att tålamodet blir längre direkt. Till slut kändes det som jag var arg konstant och häxan surtant personifierad. Jag hade svårt att hitta det positiva som faktiskt vid något tillfälle glimmade till. Dessutom, som grädden på moset, så verkar de även utveckla konstformen hur man bråkar med sin bror till fullo.
Efter att ha pratat med flera visa människor och läst ett klokt inlägg på Aff under "syskonskap" inser jag några saker.

*Jag är inte ensam om trotsmonster
*det är inte bara F och L som bråkar konstant (tydligen desutom rätt vanligt att just 2:an och 3:an har mycket konflikter)
*det finns sätt att komma ur stormens öga utan att behöva uppsöka aktuen efteråt

Vi hade faktiskt ett par dagar som var betydligt lugnare (efter jag började skriva inlägget) och hoppet tändes när jag såg ljuset  i tunneln. Tyvärr rasade vi hjälplöst ner i återfallsgropen idag och dagen har varit allt utom kul.Jag har bråkat med F, jag har bråkat med L, de har bråkat med varandra och när jag beslutade att de inte fick lämna gården så stack F omedelbart. Eftersom jag förstås var själv hemma var det bara att klä både mig och Erik och ge oss ut på jakt. När jag hittar honom får vi "hjälp" av en grannpojke som ropar " spring F, hon hinner inte ikapp dig med vagn och lillebror". Är det tillåtet att ruska om andras barn? Jag menar, han stod så nära så honom hade jag minsann fått tag i direkt...

Nå, får ta till en språngmarsch som gör att de redan hostansträngda lungorna känns som de ska kollapsa, men tillslut lyckas jag suga tag i overallkragen och tvingar hem den lille smitaren (som naturligtvis vrålar för full hals att jag gör illa honom och att jag är en dum mamma. Jag ignorerar eftersom jag vet att jag enbart håller fast honom i overallen. Väl hemma får jag in honom genom dörren men han lyckas smita ut flera gånger och sista gången jagar jag honom över det snögeggiga gräset i bara strumplästen. Nu så här några timmar senare kan jag tänka mig att vi såg rätt kul ut och kan själv dra lite på mun åt det hela, men just då var det verkligen inte roande.

Efter en stund kommer W och L också in. Jag går in på toaletten och byter en blöja på E när jag hör dörrklockan. Hör en massa röster och när jag en minut senare kommer ut inser jag att hela huset är fullt av barn. Med mina egna är det tio barn inne. Först tänkte jag köra ut dem, men sen inser jag att de ju faktiskt roar varandra och att det kanske kan trolla bort trotsmonstren. De får alltså stanna, men ljudnivån är inte att leka med och när det roliga är slut är den mindre roliga städningen kvar. Önskar så att jag kunde strunta i oordning när ungarna inte vill hjälpa till att städa, men jag kan inte. Jag mår ännu sämre av kaos. Antar att jag får skylla mig själv eftersom jag antagligen vant barnen vid att jag städar upp, men jag har inte gett upp hoppet om att få in en rutin där de städar upp själva.Så gamla är de ju inte så att de inte kan skolas om*ler* Glad är jag också i och för sig att barnens kompisar gärna kommer hit, men ibland blir det lite mycket. Känns som jag driver dagis Sandberg emellanåt. Ska väl egentligen inte klaga, men det är min blogg så det tänker jag göra i alla fall *s*

Imorgonkväll kommer i alla fall M hem igen. Han ringde tidigare när alla kids var här och sa att han skulle gå och bada. Hmmm, vissa saker får man faktiskt inte tala om vid fel tidpunkt...Nejdå, han är väl värd att få bada och basta och dessutom med den här omgångens idoler som bor på samma hotell. Daniel bastade samtidigt som honom så M fick för sig att han skulle se om han kunde hålla ut längre än honom. Behöver jag säga att den lugna norrlänningen inte hade några större svårigheter att stanna längre i bastun än Daniel :)

Nå, jag ska inte bara klaga. Jag har ju utlovat lite annat också. Det var ju så himla länge sedan jag uppdaterade bloggen så det har ju hänt en hel del. Erik går för fulla muggar, lite drygt tio månader fick han kläm på det hela och då ville han aldrig sätta sig igen *s* Stolt som en tupp blev man ju förstås. En annan sak som han visat talang för är klättring. Ingen av de andra tre har klättrat över huvud taget, men E som envisas att göra det mesta annorlunda, gör naturligtvis det ordentligt. Upp på bordet tar man sig ju lätt med stolar och finns något att kliva på i närheten så tar han sig gärna en tur upp på diskbänken eller köpmandisken. Hyllorna i bokhyllan är ju naturligtvis en inbyggd trappa och idag upptäckte filuren att handtagen på lådorna i köket utgör en utmärkt stege upp på diskbänken. Jisses säger jag bara, jag blir alldeles matt. Han går ju itne att lämna ensam en sekund. Får lov att ta med honom när jag går på toa till och med. Annars vet man ju aldrig om man hittar honom på fågel, fisk, eller mittemellannivån....Tragiskt nog har jag ännu inte kommit mig för att fånga honom på bild, vare sig i gåtagen eller klättringstagen. Jag vågar ju aldrig springa ifrån och hämta kameran, men jag får väl se till att ha den framme i köket så att jag kan föreviga våghalsen. En klok kvinna sa till mig att vilda barn med starka viljor ofta blir lugna barn när de blir äldre och jag hoppas hon har rätt för då kommer jag ha världens lugnaste tonåringar här hemma sedan:) Jo jag vet, in my dreams antagligen, men hoppas kan man ju alltid:)

Klippt hela bunten har jag också gjort och då även E. RIktigt snygg blev han och samarbetsvillig tillslut när vi kapitulerade och satte en klubba i handen på honom. Visst är vi hemska som ger en elva månaders godis, men nöden har ingen lag....

Just det, med risk för att få in lite mer klagan så fick en pojke på W's sexårs vattkoppor idag. Få se nu om vi åker dit denna gång. Jag är inte alls orolig för själva sjukdomen och jag hoppas faktiskt att de får den nu när de är små och jag inbillar mig att det är bättre på vintern än på sommaren, men med tanke på trotsperioden vi går igenom nu, så känns inte isolering hemma som ett kul alterntiv. Och känner jag oss rätt så kommer det inte samtidigt utan i omgångar. Ser scenariot med hemmavaro i sex -sju veckor framör mig... då packar jag väskan och drar tror jag. Lämnar det sjunkande skeppet och hälsar på i karlskoga kanske...om ni nu haft vattkoppor förstås:) Nej, detta ska vi inte ta ut i förväg. Kanske det blir så att alla får det samtidigt och extremt lindrigt? Jepp, det bestämmer vi här och nu tycker jag:)

Har ju börjat min andra omgång scrapkurs nu och det går bra. Det är så kul att komma iväg en kväll i veckan och bara få frossa i en hobby och dessutom få betalt för det::) Och nu i måndags så berättade de att det redan börjat komma in anmälningar för vårterminen, så det ser ut som om jag får fortsätta åtmindstone en termin till- kul!

Nej, nu ska jag ta och försöka sova lite innan nattvandrarna börjar anlända. E har faktiskt redan kommit hit för ovanlighetens skull och ligger här som en varm vetekudde mot min arm.
Sov gott alla!