magdas

...begriper inte vart tiden tar vägen ibland. Tänker varje kväll att jag ska skriva om vad som hänt men så blir det att man gör något annat och så glömmer jag.

Måste ju bara berätta lite om "tokungen" Erik. Han är ju livsfarlig att lämna ensam ens för två sekunder. Igår efter lunchen skulle jag kolla min mail och lät Erik sitta kvar i tripp-trapp stolen. Det har aldrig varit något problem tidigare och jag kände mig trygg med att låta honom sitta där i de två minuter det tar att göra detta. Helt plötsligt hör jag hur han börjar slamra med tallrikar och tänker att nu har hans gummiarmar nått fram till tallriken jag skjutit in. Jag går ut direkt och vad ser jag? Jo, han har naturligtvis klättrat ur stolen och sitter helt lycklig mitt på köksbordet och slår en gaffel mot tallriken. Enda problemet var att när han ser mig så vill han ju krypa till mig och närmar sig otäckt fort kanten. Ser det liksom i slowmotion, men reagerar tydligen ändå, för jag inser att jag nog skulle fixa 60 meter på rätt juste tid om jag tog upp löpning igen:), och når fram till honom innan han faller. Jisses säger jag bara, nu är det sele i stolen som gäller.

Samma sak idag när jag, Filip och Erik var till Luleå. Jag hade Erik i sitsen fram på kundvagnen. Helt ok att det inte är sele där för jag går ju framför honom och har koll hela tiden. Men så snavade Filip och jag böjer mig ner för att blåsa på foten och hjälpa honom upp. Vad kan detta ta? en sekund kanske? När jag reser mig upp igen ser jag att Erik _står_ upp i kundvagnssitsen! Rackarns onge, han kommer ge sin mamma en hjärtinfarkt ;) Funderar på om han kanske ska få sitta_ i _kundvagnen istället i fortsättningen...

Och ikväll när vi kom in efter att ha rensat bort blommorna i trädgården (nästan alla har ju tyvärr dukat under av frostknäppar) så satte jag honom på köksgolvet för att lägga i en tvättmaskin. Köket och tvättstugan ligger ju precis bredvid varandra så jag tycker inte det borde vara någon fara, jag ser honom ju därifrån. Happ, lägger in tvätt och tycker plötsligt att jag hör honom smacka belåtet. Tittar direkt mot köket och ser honom med händerna begravda i komposthinken. Med två långa kliv fram når jag honom och lyckas under arga protester gräva fram middagens potatisskal ur hans mun. Måste nog sätta barnspärr på det skåpet. Ja, jag vet, man tycker att vid fjärde barnet borde hemmet nu vara barnsäkrat men vi gjorde ju om köket förra sommaren och efter det blev det aldrig att vi satte tillbaka spärrarna på skåpen. Men nu är det alltså uppenbarligen dags igen. Skönt att det "bara" var kompost i alla fall. Fast rengöringsmedel, kemikalier, tvättmedel, maskindisk osv står höööögt upp och kommer nog göra så länge till för där litar jag inte ens riktigt på de äldre barnen. Nå, vi hade en rätt lång stund av arga utbrott från Eriks sida eftersom den mycket elaka mamman satte sig mot dörren så han omöjligt kunde komma åt att fortsätta med sitt skrovmål. Kan meddela att han verkligen gjorde sitt bästa för att få upp dörren...undrar om man ska tolka det som att gammalt potatisskal är mycket godare än barnmat?

Nej, nu ska jag försöka sova lite. Och så ska jag ta mig i kragen och försöka plita ner lite om Williams sexårsstart. Trots att det snart har gått tre veckor och imorgon ska de på sin första utflykt till kulturområdet här där vi bor. Får nog hålla mig hårt i kragen för att inte promenera dit och tjuvkika lite:)
Sov gott!