magdas

När Erik kom till oss.

 

Vaknade på natten till tisdagen den 28:e november av att jag som vanligt behövde gå på toaletten. Sov allmänt oroligt och kände mig lätt illamående. Inget som på något sätt var ovanligt så jag tänkte inte så mycket på det. När jag sedan vaknade på morgonen så kände jag mig olustig och tyckte magen drog ihop sig lite. Det var inget som gjorde ont, men jag hade en känsla av att något kanske äntligen var på gång. Jag klev upp och försökte pilla i mig lite frukost, men var inte alls sugen så jag struntade i att äta. Efter en liten stund så känner jag hur magen drar ihop sig. Det gör fortfarande inte ont, men jag blir mer övertygad om att det är dagen B som i bebis. Så jag bestämmer mig för att ringa till farmor och farfar direkt och ber dem komma ner. Jag förklarar att jag inte är säker på om något kommer att hända, men jag vill i alla fall att de kommer hit för säkerhets skull. Jag är ju inte direkt känd för långa förlossningar, så jag vill vara på säkra sidan och ha barnvakten på plats om det skulle gå fort.

 

 

Efter en stund drar magen ihop sig igen och jag är nu säker på att idag ska vi få snusa bebis. Lite bekymrad är jag eftersom det drar ihop sig under magen och sådan värkar är så mycket jobbigare och intensivare än de som kommer i ryggen. Dessutom känner jag mig orolig efter att ha varit på ett tillväxtultraljud dagen innan, där man konstaterat att det är en stor bebis i magen. De viktskattar den till ca 4800g! Alla våra barn har ju varit stora, men inte så stora och jag är nervös över hur de ska gå att få ut en bebis på nästan fem kilo.

 

Farmor och farfar anländer just efter halv tio och då helt plötsligt ”smäller det bara till” så sätter värkarna igång med fem minuters mellanrum och känns ganska så mycket. Jag säger till Magnus att jag vill åka på en gång eftersom det blivit regelbundet direkt. Men som vanligt så jobbar han och ska skicka lite mail innan vi kan åka. Vi sätter oss i bilen vid tiotiden och Magnus frågar om han ska köra lagligt eller inte. Först säger jag att det går bra att ta det lugnt, men precis då får jag en värk som gör så vansinnigt ont, så jag säger åt honom att köra fort. Väl framme vid sjukhuset släpper Magnus av mig vid entrén och jag står där och flåsar medan jag väntar på honom. Jag avskyr att gå genom hela sjukhuset när alla nyfikna kikar på en vid varje värk, så jag ber Magnus att skjutsa mig i rullstol för att vi ska komma fram till förlossningen snabbt.

 

Vi blir insläppta 10.22 och en barnmorska säger att vi ska gå till ett undersökningsrum där hon vill koppla upp mig mot en ctg-kurva. Jag tittar skeptiskt på henne och säger att det tror jag nog inte att jag vill gå med på. Förklarar att jag nu har ont och att jag tror att det kommer gå ganska snabbt. Nå, hon vill i alla fall undersöka mig. Hon konstaterar att jag är öppen fem centimeter och att när vattnet går så kommer nog bebisen, så hon anser också att jag ska direkt till ett förlossningsrum och att det där med ctg-kurva kan vi nog glömma.

 

 

Så fort jag kommer in i förlossningssalen så kommer värkarna väldigt tätt och gör otroligt ont. Det är bara värkar under magen och jag har svårt att värja mig mot smärtan. Barnmorskan försöker massera mig lite lätt i ryggen och jag tänker att jag inte orkar säga till henne att det är helt verkningslöst eftersom det inte är där det gör ont. Magnus sitter i en fåtölj och tittar på, och jag kan tänka mig att barnmorskan tyckte att han borde vara med och massera, men efter ett par gånget på förlossningen med mig så vet han att jag helst bara vill vara ifred. Dessutom vet han ju om att jag sagt att jag inte har ont i ryggen. Jag står upp och vid varje värk försöker jag gunga bort smärtan och andas djupt. Barnmorskan säger att hon hör på mig genom andningen att jag har riktigt ont och förklarar dessutom att de värkar som sitter under magen ofta är mer intensiva och gör snabbare verkan.

 

Barnmorskan frågar mig hur jag vill föda och om jag vill att hon ska ta hål på hinnorna, men jag känner hur bebisen tränger längre ner hela tiden och kan inte få fram något bra svar. Jag säger bara att jag inte vet. Jag blir erbjuden lustgas, men tackar nej. Jag har klarat det här tre gånger utan bedövning och vill gärna göra det den här gången också. Dessutom provade jag lustgas när de sydde efter Filips förlossning och då mådde jag bara illa av den och nu mår jag ändå illa hela tiden och vill inte göra det värre.

 

Nu känner jag att det börjar trycka på ordentligt och jag har svårt att andas mig igenom dem. Tycker det känns som jag börjar få panik. Jag börjar nästan hyperventilera och är övertygad om att jag kommer spricka i två delar när bebisen väl ska ut. Dessutom tror jag att jag inte kan ha öppnat mig helt än och förstår inte hur jag ska kunna hålla emot att krysta.  Barnmorskan ber mig lyssna på henne och andas som hon gör. Jag kan inte ha tappat kontrollen helt, för jag lyssnar på henne och försöker andas som hon gör. Nu hjälper de mig upp på britsen och jag hamnar i på rygg med benen uppdragna mot magen.

 

Barnmorskan bestämmer att hon vill sätta en skalpelektrod på bebisens huvud. Inte för att hon tror att han mår dåligt, utan för att ta hål på hinnorna. Hon fäster den, men lyckas inte ta hål på den hel utan det sipprar bara lite vatten. Eftersom jag får en kraftig värk måste hon sluta men sedan tar hon en skalpell och tar hål på det sista. Jag upplever aldrig att vattnet går, men det är väl för att det har sipprat ut och inte forsat som det gjort vid tidigare tillfällen.

 

Nu säger jag att jag inte tror jag kan hålla emot mer. Barnmorskan säger att det är helt okey eftersom jag är helt öppen och att jag vid nästa värk kan börja krysta. Då känner jag paniken komma igen och jag tror inte jag kommer klara att krysta ut bebisen. Men barnmorskan säger att det klarar jag visst och hon hjälper mig återigen att andas, samtidigt som Magnus nu står och håller mig i handen och peppar mig för fullt.

 

Värkarna är otroligt intensiva och 11.04 börjar jag krysta. Tycker att det känns som en enda lång värk och jag har svårt att känna när jag faktiskt ska trycka på. Bebisens huvud blir stående och trots att han nästan är ute och värkarna kraftiga får jag en spruta med värkstimulerande för att han ska komma fort och slippa bli mer klämd.

 

Så kommer han då, väldens vackraste bebis! Klockan är 11.07.  En doft av hav och så möts vi äntligen. Återigen får jag uppleva den fantastiska känslan när en liten människa som man väntat på så länge läggs upp på magen. All smärta är som bortblåst och det enda som finns här och nu är vår underbara bebis! Tänk att få uppleva detta flera gånger och för varje gång så är det lika fantastiskt och underbart! Hur lyckligt lottade är inte vi?!

 

 

Vår nya familjemedlem väger 4690g, är 54cm lång och har ett hattmått på 37cm. Att han är alldeles perfekt och underbar behöver jag väl inte tillägga. Så helt fel hade de ju inte beräknat när de viktskattade honom till 4800g. Dock är han väldigt torr, nästan sprucken, vilket gör att jag är helt övertygad om att han är överburen. Datumet 15 november som jag fick vid ett annat ultraljud tror jag stämmer och i så fall har jag gått över två veckor. Han är en stor och stadig kille som börjar sitt liv med att lyfta huvudet och kika runt nyfiket. Direkt efteråt börjar han leta efter mat och innan vi lämnar förlossningen har han hunnit med att äta från båda brösten.

  
 

Efter en stund kommer moderkakan och jag behöver bara sys med fyra stygn. Jag och bebis ligger kvar och myser under filten och sedan kommer de in med den obligatoriska grattisbrickan. För fjärde gången går servetterna i blått och vi försöker ta in det stora i att vi nu har fyrtal i kungar.

 

Jag känner mig oförskämt pigg och mår jättebra, förutom att foglossningen är värre än någonsin och jag kan knappt gå till bb.

 

Så här med facit i hand kan jag konstatera att det går alldeles utmärkt att föda ett så pass stort barn. Jag kan inte säga att det var någon större skillnad mot t.ex. Ludwig som var minst av våra grabbar men vetskapen om att det var en stor bebis gjorde att jag blev rädd och fick panik. Fast tack vare en suverän barnmorska och Magnus stöd så lyckades jag ändå föda fram vår underbara son utan smärtlindring, så jag känner mig rätt stolt även om jag inte hade full kontroll hela tiden. Jag har berättat för både barnmorskan på förlossningen och de på bb om att jag fick veta vikten på tillväxt ultraljudet och gett som feed back att man kanske inte nödvändigtvis behöver tala om den exakta vikten. Att få veta att han växte som han skulle och att han var större än medel hade nog räckt bra. Då hade jag kanske sluppit den mentala blockeringen som jag fick. Jag hade nog aldrig trott att jag skulle reagera på det sätt jag gjorde, men utifrån mina erfarenheter så tänkte jag att det kanske är något för dem att tänka på i framtiden när man viktskattar bebisar.

 

Nå, allt gick ju fantastiskt bra om än, som vanligt, fort. Vi hinner bara vara inne på förlossningen i 50 minuter och jag är glad att vi bestämde oss för att åka direkt och inte vänta hemma som jag först tänkt. Tidsuppfattningen blir ju också lite galen, jag trodde jag krystade i 20 minuter, men det visade sig att det var tre minuter. Både jag och bebis mår jättebra och han får apgar 9-10-10. Så även om det var en otroligt intensiv förlossning så kunde den knappt ha gått bättre än vad den gjorde. Jag känner mig stolt att jag ännu en gång låtit kroppen göra sitt jobb och trots smärta tror jag inte man kan vara med om något mer häftigt och underbart som att föda barn! Och den sekund man möter sitt barns ögon för första gången är lyckan obeskrivbar! Nu har jag fyra grabbar som jag älskar över allt annat, det känns ibland som hjärtat ska brista!